måndag 19 februari 2018

Närmare sanningen med Timo Räisänen – del 2 av 4

Fortsättning från del 1:

Snart är vi framme och möts i dörren av Timos fru Lina och den irländska varghundvalpen Haggis. En knappt årsgammal valp som redan når mig upp till höfterna och med lätthet kan nosa mig i ansiktet, och ännu större ska han bli.
Vi går in i köket, och Timo och Lina sätter igång att laga lunch. Det är en vegetarisk indisk rätt som ska bli till i det luftiga köket med vitt kakel och djupgröna skåpsluckor. Jag har också blivit lovad att få provsmaka en hemgjord ginger ale – bryggning har varit ett stort intresse för Timo de senaste åren, utöver matlagning som han alltid har älskat.
Medan han sköljer, hackar och fräser grönsaker och mortlar kryddor fortsätter vi prata om albumet. Klassisk musik ljuder ur högtalarna även hemma, och som vanligt väger Timo sina ord noga, tänker medan han pratar och kommer på nya infallsvinklar längs vägen.


Jag säger kampen åt alla! Även om jag vet att dom flesta är dumma i huvet.
(Kampen och härligheten)

Om jag säger M.I.A. och "Kampen och Härligheten", vad säger du då?

- Då säger jag att det stämmer.

De fyra smällarna som hörs efter varje gång han sjunger "Kampen åt alla!" och "Makten åt alla!" i låten är faktiskt riktiga pistolskott, precis som i M.I.A:s gamla hit "Paper Planes". Lyssnar man riktigt noga hör man hur hylsorna klingar när de faller till golvet strax efter.

Detaljrikedomen i låtarna på skivan kan man kanske tillskriva många orsaker, men några av de viktigaste är dels sättet som Timo och producenten Hans alltid jobbar tillsammans, dels omständigheterna när de spelade in. Jag intervjuade Hans några veckor senare, och han sa att i modern musik blir produktionerna alltför ofta "in your face":
- Det gör att det inte blir så mycket djup, inte så många subtila detaljer man upptäcker efter hand och som verkligen kan hjälpa en låt och text framåt, utan att de kanske alltid hörs. Allt är platt, distat, fräckt och hellre coola konstiga sångeffekter än bra sång med bra text.


Dessutom hade Timo avslutat det mångåriga samarbetet med sitt skivbolag och hade ingen yttre press på sig för när albumet skulle vara klart. Brytningen med skivbolaget sjunger han om i låten "Olyckskorpar", och när jag såg honom live senast sa han i presentationen av låten att han fick sparken för att han var för gammal. Nu, hemma i köket, säger han:
- Att göra sig av med stockholmsbolagen, först förlaget och sen skivbolaget, var något av det största och mest befriande jag har varit med om. Och ibland så säger jag att det var jag som gjorde slut helt och hållet och ibland så säger jag att de gjorde sig av med mig, beroende på situationen och vad jag vill... vad jag vill vinna.
Lina skrattar hjärtligt: - Ja, men de gjorde ju slut. Så var det ju.
Timo: - Ja.
Lina: - Det var ju skitjobbigt, men sen så blev det väldigt bra! Såna saker blir ju ofta väldigt bra – det är en kris att nån gör slut med en, inte vet vad de ska ha en till längre. Och då får man hitta sig själv. Varför säger du inte såna saker istället Timo, när du gör intervjuer? Hahaha!
Timo: - För att det gör för ont. Det är otroligt svårt att erkänna att någon har gjort slut med en. Det fanns inte på kartan att jag skulle säga så i en intervju, det är första gången jag närmar mig det över huvud taget. Förutom live då. Och jag kommer inte närmare sanningen än vad jag gör i mina låtar.


Tack ska du ha för alla dessa år. Det som du har slitit för finns nu i vår katalog.
(Olyckskorpar)

Nu driver Timo, Lina och Hans istället det egna bolaget Knivinspelningar. Och när skivan skulle spelas in kände Timo en ny frihet:
- Jag har aldrig någonsin känt i närheten av den konstnärliga friheten som jag har haft på den här skivan. Det kändes som att allt var tillåtet.
- Friheten att kunna testa allt, och friheten att kunna ta tillbaka allt – innan, om man hade jobbat tillräckligt mycket med en grej så har man inte kunnat ta bort det sen, för att det har lagts ner så mycket, men här kunde jag och Hans jobba med en idé i fem heldagar, och sen bara komma fram till "nej, det här var inte bra, vi tar bort det!" och gå tillbaka, och ändå ha känslan av att man har kommit nånvart för att man har lärt sig nånting. Fantastisk skiva att göra för känslan av att vara konstnär och att vara fri.

Hans utvecklade:
- Vi hade en friare tidsram, vi jobbade tills skivan var klar. Så som vi har jobbat tidigare, eller som jag har jobbat med andra artister, så har man gjort grunder till låtarna och så ska man börja med pålägg. Då är det lätt att man gör alla akustiska gitarrer samtidigt på alla låtar, för att man har den mikrofonen uppe. Eller att man gör all tamburin samtidigt på alla låtar för att det blir mest effektivt och går snabbast. Risken är att man gör samma form på fler låtar. Men med den här skivan så jobbade vi med en låt i taget. Vi jobbade fram tills vi kände att "nu är den här klar", och sen lade vi den i påsen. Och sen kunde man gå tillbaka två månader senare och känna att "det här känns skitbra, men det där synthljudet är ju inte rätt" eller "här behövs det mer kör" eller vad det kan vara. Vilket gjorde att alla låtarna blev sina egna, fick sin egen tid och fick det de behövde själva. Då kunde vi också få lite distans fast vi var inne i projektet – den distansen får man ju aldrig annars förrän efteråt, när det är släppt och klart.

Hans

Timo säger om samma sak:
- Om man gör som man vill men ändå har kvar en arbetsdisciplin och en arbetsmoral, då blir det kreativa så mycket bättre. Det är bara att titta på helheten på den här skivan. Jag har gjort nedslag under hela min karriär som har varit fantastiska, men jag har också gjort mycket skit. Och det finns inte någonting i närheten av skit på den här skivan, hela skivan har så otroligt mycket högre kvalitet än någonting som jag har gjort innan. Och det är för att vi är fria och gör det på vårt sätt. Och tar oss tid till... att ta oss tid.

Grunderna till skivan, gitarr, bas och trummor, är inspelade i den klassiska studion RAK i London, där artister som The Cure och Depeche Mode har spelat in. När Timo jobbade med demos av låtarna hittade han en råare, punkigare ton som de fick fram som en trio vid inspelningarna: Timo, trummisen Patrik Herrström och nye basisten Viktor Turegård.
Hans kommenterade:
- Det blir ju speciellt när man åker iväg på det där sättet och lever tillsammans. Även om vi bara var i den studion i tre dagar och jobbade med låtarna – men bara det att man bor ihop och käkar ihop, det gör nånting för vibben. Det var kul att göra, och värt, tror jag alla känner.

Sång, övriga pålägg, mixning och mastring gjordes sedan i Hans studio i Svenska Grammofonstudion. Hans berättade att han de senaste åren köpt fler synthar till sin studio, vilket skapade lite andra förutsättningar för inspelningen:
- Man har ju de instrument man har att tillgå. När vi jobbade med nya skivan började vi med att: vi har en låt och ska göra ett pålägg, och då funderade vi "okej, vad är det för typ av ljud vi vill ha?" Och då kunde Timo ta fram en referens med en låt som han gillar, eller "det här ljudet tycker jag skulle passa", och då kunde jag från mitt håll fundera och känna att "då är det nog den här synthen vi ska använda" och så gjorde man det ljudet. Istället för att sitta och börja åt andra hållet och ta en synth och gå igenom alla pre-sets och hitta något som typ passar, fast det kanske egentligen inte är hundraprocentigt, men man tar det för att det är... jamen återigen, det ska vara lite mer effektivt eller man ska liksom komma framåt. Vi hade en större palett med ljud.
Han sammanfattade: - Jag tycker att den nya skivan är jättebra. Både produktion och hur det blev i slutändan, och hela processen med sound och allting.

Timo och Patrik

Tillbaka till "Kampen och Härligheten". I refrängen sjunger Timo att "alla är dumma i huvudet", och jag säger att det väl är något som de flesta tänkt vid något tillfälle, men inte vågar säga rakt ut.

- Näe... Ja. Såhär är det ju: när man kommer på en sanning och uttalar den, då kan den sanningen bli väldigt väldigt stor för en själv. I perioder nu när jag har jobbat med den här skivan så har det där att folk är dumma i huvudet blivit något som jag ser hela tiden. Och det har varit lite väl påträngande för mig. Det har nästan blivit lite krisartat, att jag har blivit rädd för att jag har upplevt att människan är så oerhört, oerhört korkad. Och liksom inte sett att människan på många sätt är fantastisk också. Det har varit en tid för mig nu som har varit ganska så... vad heter det, när man inte gillar människan? Misantropisk. Men det börjar ge sig lite nu.

För att du börjar återfå hoppet, eller för att du ger upp mer och mer?

- Gav upp, det gjorde jag för ett tag sen, och det var ganska skönt, det gjorde att jag kunde tycka om människan lite igen. Och nu så har jag börjat hitta kärleken till människan igen, och den är så otroligt viktig för mig. Men den nya kärleken är uppkommen ur en uppgivenhet, att jag har gett upp hoppet.

Lite förlåtelse på nåt sätt? Vi är dumma i huvudet, men det får vara så då?

- Ja precis, att man slappnar av lite, vi är dumma i huvet och har alltid varit dumma i huvet. Liksom, människan är ju fantastisk på jättemånga sätt, men det största... problemet, om man nu vill kalla det för det, är ju att vi hyser så stor tilltro till oss själva – det är där vi går bet liksom. Om människan skulle slappna av och se sin egen svaghet och sin egen dumhet så skulle vi må väldigt mycket bättre som art, och behandla den här världen på ett väldigt mycket bättre sätt, tror jag också. Men det är svårt att se det där när vi gör så otroligt fantastiska upptäckter hela tiden, och framsteg, teknologiska framsteg.
Han ler: - De där idiotierna som folk håller på med, de betyder ingenting i det stora hela. Det blir som det blir. Det står inte i någons makt att förändra, i det stora hela. Vi är en så otroligt obetydlig del av alltet. Vad jag skulle vilja är att vi insåg det och slappnade av lite, för jag tror inte att den här hetsen att tillrättavisa folk ger någonting. Visst, folkrörelser har ändrat jättemycket till det bättre, men det har också ändrat jättemycket av ondo. Tänk om man hade skitit i alltihopa istället och bara slappnat av lite?

Fortsättning följer i del 3 här.

Läs del 1 här.
Lyssna på ett exklusivt utdrag från intervjun, där Timo pratar om Anna Book:

Inga kommentarer: