onsdag 14 oktober 2009

Per Sunding om Eggstone


Från Fozzie 9, juni 2004
En kväll i september 2003 hade jag och Per Sunding faktiskt bestämt att jag skulle få en intervju. Per är en väldigt öppen och totalt genomtrevlig person - jag har läst ord som jovialisk och chosefri i beskrivningar av honom, ord som jag själv inte brukar använda, men de passar bra - som alltid har tusen saker att göra och hundra människor att prata med. Så när jag kom till Tambourine Studios och fick höra att han bokat ett bord på krogen Tempo tillsammans med det danska bandet Swan Lee, som han höll på att producera, blev jag orolig för att det ändå inte skulle bli tid för någon intervju. Men jag bestämde mig för att "go with the flow", hängde på och hoppades på det bästa.
Och det bästa inträffade. Efter middagen på Tempo hamnade jag och Per på en klubb där förre Vibrafon Records-chefen Martin Theander spelade bra musik, men som mot all förmodan var i det närmaste folktom, så vi satte oss vid ett bord med varsin öl och en påslagen bandspelare. Där satt vi i en och en halv timme och dissekerade Eggstone-texter in i minsta detalj, och i min nördiga lilla värld kan faktiskt en kväll nästan inte bli bättre än så.
Eftersom vi pratade i en och en halv timme blir det otroligt mycket som inte får komma med i artikeln; vi pratade om Tambourine Studios, om vilken låt som oftast är bäst på skivor (vi enades om nr. 3, 5 och 7), vibrafoner (givetvis) och viktigast av allt: låttexter. Men först av allt den allra viktigaste frågan:
Kommer det bli nån ny Eggstone-skiva nån gång?
- Ja, jag tror verkligen det.
Inom vilken tidsram?
- Det är omöjligt att säga, men det finns några j-t bra låtar som vi gärna vill spela in helt enkelt.
Men när har ni tid då, ni har ju uppenbarligen aldrig tid? 
- Nej, det är ju det som är problemet. Ja, därför att vi måste... vi har en studio som vi älskar och som vi trivs i och som en stor del av vår identitet har blivit det liksom, man blir ganska snart liksom ens arbete, det blir ganska snabbt ens identitet.
För några år sedan började det ryktas om att Eggstone var på gång med en ny skiva; dels var det en artikel i en dagstidning som berättade att bandet varit i Paris och spelat in ett helt album, dels hörde man att en hårddisk kraschat och tagit med sig en nästan helt färdiginspelad skiva. Per kommenterade:
- Vi hade spelat in ganska mycket, men sen så var det mycket möjligt att även om den hade varit kvar att vi inte hade kommit längre än vad vi har gjort nu ändå, därför att det ska ändå finnas tid och att ha råd att ha kvar studion men kunna låta bli att jobba i studion på ett år och istället spela in skivan och vara ute och spela. Att försöka pusha en skiva då också.
- Vi var kanske inte så nära då, vi vet inte, jag vet inte hur nära vi nu heller, det finns liksom ingen... det är ganska frånvänt på nåt vis, men det är faktiskt vår ensak (han skrattade till) när vi gör en skiva. Men det är lite så det känns, för oss är det en familjesak.
De låtar som försvann då, har ni kvar nånting av det nån annanstans? 
- Ja, låtarna finns ju kvar liksom, de finns ju uppe i huvudet och några av dem har vi spelat in som demogrejer igen. Och min erfarenhet säger mig att det blir nästan alltid bättre när man gör om det, det blir ett snäpp vassare.
Går det beskriva Eggstone? 
- Jag tror inte Eggstone skiljer sig så mycket från många andra band... Jag tror vi har gått igenom... att vara med i ett band är liksom en process. Sen så tror jag - vi snackade tidigare när vi gick hit om att jag och min tjej idag har 16-årsjubileum, och Eggstone har 17-årsjubileum, och att det liksom... det kanske finns nånting i det som vi håller på med, att vi liksom - dels att vi trivs ihop, men att vi kanske är lojala människor sådär på nåt vis, som gillar att jobba vidare med varann, i med- och motgång på nåt vis. Och det känns som det viktigaste för oss. Men jag tycker när man nu jobbar som producent och jobbar med en massa andra band, så det som jag kan tillföra som producent är ofta det jag har varit igenom med mitt band, att jag har jättemycket erfarenhet om hur det är att vara med i ett band. Och jag märker att många band går igenom samma saker som vi har, ungefär som det kan finnas en äktenskapsrådgivare som kan veta och förstå och lösa upp knutar i ett äktenskap så vet jag hur det är att vara med i ett band och vet de flesta grejerna som man kan vara med om och som kan gå galet liksom.



Jag kom att tänka på - om ni gör en ny skiva, eller när ni gör en ny skiva - så kommer det bli mer som "oh, de gör comeback" liksom. Men det känns lite som att ni gör låtar när ni känner för det, men när ni ger ut en skiva, kommer det vara för att liksom sälja skivor, eller kommer det vara för att nu har ni gjort 11-12 låtar som ni är så nöjda med att nu äntligen kan ni ge ut det?
- Jag tror att det som drev oss i början var liksom att hela världen låg öppen, man var ung och man vet inte riktigt vad som väntar, och man bara ska iväg och man ska bli världens bästa och man ska... våra drömmar var att vi skulle bli världens största band någonsin, självklart. Men sen så har vi lärt oss en massa andra saker och blivit äldre och vår ambition är inte det där längre, så är det inte, ambitionen är nån annanstans, men vi älskar musik, kanske ännu mer, och vi vill förmodligen bara göra låtar och musik som vi tycker är häftiga - men sen för vår del så betyder nog inte det att vi bara har blivit helt introverta musiknördar liksom, därför att vi är fortfarande popmänniskor. När det är pop så är det jättemycket grejer som hör till, det är hela romantiken runt inspelningar och hela romantiken om hur man ser ut och och vad man har för attityd och hur musiken sitter samman med vad man är för person, och det kanske inte är så många som uppfattar det, men...
Så det finns fortfarande drivkraft i att göra en skiva och inte bara stå i replokalen?
- Ja, absolut, det finns det. Det är det jag menar när jag säger att vi är fortfarande Eggstone när vi håller på med studion, för det är bara en annan grej som vi också jobbar med inom musik. Om man lite fåfängt sådär tittar tillbaks på det man har gjort så har vi gjort tre skivor bara, men vi har gjort en massa andra grejer, och om vi tittar på vad Eggstone har gjort så är det inte bara tre skivor, utan det är extremt många andra saker. Vi själva står som att vi har varit med på tre skivor, men samtidigt så har vi varit med och producerat kanske femtio skivor, mer än alla de skivor vi har gjort själva liksom.
Texterna
Du vet att jag inte är särskilt kritisk vad gäller Eggstone, men ska man vara kritisk mot nånting så kan det vara texterna, för en del texter är väl mer bara att det ska låta snyggt liksom och inte så mycket mening egentligen. Men det är väl inget fel på det heller, hellre en snygg text än en dålig text som blajar på om brustet hjärta.
- Jag tycker nog det också, hellre en lite lätt obegriplig text som kan i alla fall öppna fantasin, som inte bestämmer åt lyssnaren - om man inte har nåt direkt att säga så tycker jag det är bättre att inte försöka lägga fram en Bob Dylan-attityd och bestämma saker åt människor. Hellre då bara att öppna fantasin för människor med ord som låter på nåt speciellt sätt så får man själv lägga i det som man vill.



Jag försökte faktiskt kategorisera era texter i några större grupper - nu låter det helt vansinnigt, men tänk på att jag har varit arbetslös i ett halvår... Jag skrev ut alla era texter (missade dock "Bubblebed") och kom fram till: det var 43 låtar, då handlar 15 om kärlek, 10 är mer eller mindre nonsenstexter, 6 stycken är ganska mycket nonsens men handlar ändå om kärlek, fast inte rakt om kärlek, och 12 stycken är om livet. Sen så var det en, "Hang on to Your Eco", som var lite mer om världen, fast den fick gå in i "Livet". Så det är ju flest om kärlek, fast ändå ganska mycket nonsens.
- Men säg nåt band som har texter som inte hamnar i nån av de kategorierna (skratt).
Men de flesta har ju mest om kärlek eller livet, men det är... ni har ganska mycket nonsens-texter, om jag får säga så. 
- Mmm, det skulle vara intressant att kolla vilka texter som är i nonsens-facket, kommer du ihåg det eller?
I bakgrunden satte Martin Theander på "Son of a Preacherman", och jag tog fram listan jag gjort och visade den för Per.
Nu får du ju säga vad du tycker om det.
- Ja! (han tog pappret och ögnade igenom det) Jag skulle nog nästan säga att många av de här nonsenstexterna handlar om drömmar och förväntningar (han skrev det som en ny rubrik). För mig handlar "Doesn't Matter" nästan om... vissa människor som liksom har skapat nån slags värld för en själv för att bara ha nån slags makt. Till exempel om det stod en vakt där (han tittade mot dörren) och så den killen som jobbar i baren hade sina kompisar här, och för att de var här så var de större och viktigare än alla andra, så om jag kom in här skulle man känna att man inte hörde till, att de försökte vara viktigare än vad man själv är. Det känns som att det är nånting man skiter i, man kan bara strunta i det, så är det helt borta, det handlar den texten om för mig i alla fall, folk som försöker vara stora i korken och viktigare än andra och att det struntar jag i.
Martin Theander satte passande nog på Doris "Did You Give the World Some Love Today Baby?", och Per fortsatte:
- "Shooting Time", den handlar bara om en ökenartad känsla när man går omkring på gatorna i Lomma och det tutar en färja ute på sundet, som är det enda ljud man kan höra, "Woooo", sån Hesa Fredrik-tut som tutar omkring, och det är helt grått och meningslöst och trist allting. Och sen så kanske det är upphängt kring nån slags tänkt kärlekshistoria - popvärlden har mycket såna liksom krokar, hängare sådär, som man kan hänga upp en låt på - som nån sorts saknad.



"Sun King" var min första favoritlåt med er, jag förstår inte riktigt varför jag tyckte den var bäst på skivan, för det tycker jag inte nu längre. Det är ju fortfarande en bra låt, men jag tycker inte den är bäst längre.
- Ja, men alltså, "nonsens" står det och jag förstår vad du menar. "Never Been A Better Day" och "Sun King" - när jag såg den där tänkte jag att då måste "Never Been A Better Day" stå i samma kolumn, därför att den handlar liksom om samma sak, bara små fragment och bilder ur ett hemliv liksom. Och ibland är vissa grejer super... saker som man själv ser och känner och har en bild av och sen så vissa fraser är hämtade från påhittade, utifrån någon annan människas liv, nån som är helt fiktiv. Nästan som många raptexter är uppbyggda, svenska rapartister är uppbyggda kring rimlexikon; "vilken väg kan vi ta oss igenom de här tjugo rimmen som finns och ändå få nån slags linje eller historia i det" liksom.
"Nonsens" är ett ganska elakt ord, men jag kom inte på nåt bättre. 
- Ja, nonsens är ett lite elakt ord, för om det nån gång i världen har varit en av dina favoritlåtar så är ju bara det förnuftigt nog.
Du vet ju att jag inte tycker att Eggstone är nonsens. 
Per tittade rart på mig och sa: - Det vet jag. Ja, men precis. Men jag förstår ändå vad du menar. Jag tror samtidigt, i alla fall för min del, så finns det något i de här texterna som inte finns i nåt annat band. Och därför så tycker jag att... det kanske inte har ett politiskt budskap, det kanske inte är hundra procent självupplevt, men det målar upp ett slags bild som är en känsla man har. Om man hade kunnat beskriva saker på ett annat sätt så kanske man inte hade gjort det med de stämningar och signaler som musik ger en. Man menar nånting som ger en känsla och sen så fyller man den känslan...
Ögonblicksbilder kanske man ska säga istället.
- Ja, ganska mycket ögonblicksbilder. Jag tycker det är roligt, jag gillar när en textrad tål att gås tillbaka till och tänkas på en gång till, ibland på ett ganska nördigt sätt, ibland på ett rent tråkigt sätt, att det finns nåt mer att hämta i textraden än det den säger. Och sen ibland att den kan vara stark och klockren. Men jag håller samtidigt med om att Eggstone inte är världens starkaste textband, jag känner med vissa andra textförfattare, vissa låtskrivare, så kan jag få gåshud över hela kroppen.
Men det kan man av vissa av era låtar med i och för sig. "Neil" och "Wrong Heaven" tycker jag har fantastiska texter. "Neil" är en sån gåshudslåt.
- Mmm, den tycker jag också är jättebra. Den förstår man också att det inte bara är en nonsenstext, den är existentiell, en stor utveckling.
- Jag tycker nog den (han pekade på "Diesel Smoke", som var i kategorin "kärleksnonsens") är mer nonsenstext - den är total nonsenstext, den ska dit (han ritade en pil och skrattade sen till). "Suffocation At Sea", den ska absolut dit (från "kärleksnonsens" till "nonsens")!
Men den handlar ändå om en kärlek som försvinner, gör den inte det? 
- Jo, det gör den... på ett krystat sätt (skratt).
Det är den enda låten jag inte tycker så mycket om. Jag tycker den är lite för krånglig. 
- Ja, den är rätt krånglig, men jag gillar den ändå, jag tycker den har... Alla låtarna är små barn, hur fula de än än så älskar man dem.
Per tittade lite mer på listan:
- Det där är liksom nåt slags sånt 30-tals, 40-tals-sätt att skriva låtar, "Sheena". Vem i hela världen avskärmar sitt textskrivande till att handla om bara en båt, eller vatten liksom? Att man väljer ett sånt snävt område och sen så berättar man kärlekshistorian med utgångspunkt från bara båt-termer? Det är verkligen ett sånt nästan kuplettartat, 30-40-tal, Biffen & Bananen, Åke Söderblom-vis (skratt). Men jag vet inte varför, jag tycker det är rätt gôtt, jag gillar det.
Vi tittade båda på listan, och konstigt nog lade vi tydligen märke till samma låt samtidigt, för Per sa vad jag just tänkte:
- Det tycker jag är vår sämsta låt i alla fall (pekade på "Luck").
När jag såg titeln nu så tänkte jag att den gillar jag inte så mycket heller. 
Vi skrattade båda två och Per sa: - Det är en helt värdelös låt!
Men var den bra , eller varför kom den med? Eller var det nån annan som gillade den? 
Per lät lite uppgiven: - Jag vet inte... Det kändes bara som att... vi jobbade med en producent då (Michael Blair) och det kändes som att vi kunde inte säga att den inte skulle vara med, nämen, det var mycket sånt där. Den tycker jag är värdelös. Den borde inte vara med.
Är det nån mer låt du inte gillar, förutom "Luck"? Eller är det den enda?
- Det finns en annan låt på den skivan som heter... vad heter den egentligen?
"Split"? 
- "Split" ja.
Har du nån favoritlåt då, går det säga? 
- Sådär när man spelar live, då är det vissa låtar man tycker är rätt så roliga. Ibland så finns det vissa låtar som är svåra att spela och så känns det kul att man spelar dem - "She's Perfect" är ganska svår att spela och få till liksom. Och när man spelar dem - många av våra låtar har nånting som är ganska mesigt liksom, alltså det är nästan en provokation i mesighet som jag älskar! Jag tycker det kan vara helt underbart att få visa, och så vet jag - det är inget jag säger bara, många av våra låtar är gjorda liksom på... på ett sätt och med en riktning och en mening, ett syfte som jättefå andra band har, som gör att låtarna blir unika. Och rent musikaliskt tycker jag att med många låtskrivare kan man säga att på varje skiva så är det två låtar av samma sort och så finns det fem olika låtar och så är det två av varje av dem, alltså i hur man har gjort det från början. Det är två av den låten, två såna, två såna, två såna. Och sen så kommer de tillbaks, samma låtar, i en ny form i två olika versioner på nästa skiva. Men en sak som vi verkligen vill är att varje låt ska ha sin alldeles egen identitet. Och det tycker jag när jag tittar på den här listan så går det igenom som en linje, att nästan ingen låt påminner om den andra.
När ni skrev favoriterlistor i Fozzie nr. 3 skrev du som favorittextrad "Late at night when bakers bake, when you're asleep and I'm awake", Moje hade "I was your wrong heaven", Patrik hade "Bamalamalam tjingaling giddalong, my definition of a really good song". Per skrattade: - Ha ha ha haa! Det där passar nog rätt bra fortfarande, fast man ändrar sig lite. Jag gillar ofta Mojes textrader, för de har nåt klurigt. De blir helt fantastiska i vissa sammanhang och helt hopplösa i andra sammanhang, han befinner sig ofta på en gräns som är j-t spännande, men som kan bli alldeles mycket om det blir för mycket av det liksom.
Exempel?
- Ja, som "Late in the night when bakers bake, when I'm asleep and you're awake" - helt underbar textrad, därför att det är på gränsen till nonsens - som hiphop-texter, därför att de är bundna vid rimmen, men de får en slags catchy kraft av det också. Och sen om man tänker efteråt, efter det att de låter fräckt, så har de en go' innebörd också.



Ni gör så fortfarande väl, att ni ofta inte skriver hela texter själva, utan ni hjälps åt med samma text, eller hur gör ni? 
- Jaa, eller några snuttar sådär liksom. Jag är den av oss som har störst sånt konceptuellt behov, att det finns en kontext i det i alla fall. Jag skiter i om det finns en tydlig kontext, bara jag själv i min... där en del är budskap och nåt jag vill säga, och sen kan det bli i min värld liksom ett tvärt kast till en drömbild eller nånting, som jag tycker på nåt vis relaterar till samma sak - det skiter jag i, bara det är någorlunda klart för mig själv i kontexten. Men det är ju jag som sjunger också, det är jag som ska göra det, Patrik och Moje tycker det är gôtt om det låter fräckt liksom, och de har ju med sina bilder som kanske är i sin kontextuella bild som kanske jag inte alla gånger vet om.
Jag nämnde några låtar och gissade på vem som skrivit vad och lyckades pricka rätt. "Supermeaningfectlyless" och "Taramasalata" är huvudsakligen Pers, fast Maurits skrev raden "I'm paler than a pilot in a roll" i den förstnämnda. En av mina favoritrader finns i "Neil" och går "Some days will be hell and others will be heaven. Still in a week there always will be seven", och som jag gissade är det Maurits verk, liksom "Water". Men jag hade ännu inte fått något grepp om vilken sorts texter Patrik skriver. Underligt nog kunde inte ens Per sätta fingret på det.
- Hmmmm... (lång tystnad medan han tittade på listan med låtar) Alltså det... Patrik skriver ganska mycket texter också, men det är lite svårare att sätta fingret på vad som är hans stil, men för mig är den ändå ganska tydlig. Jag kan inte riktigt beskriva det... Han funderade lite och sa sen:
- Alltså, det där med texterna och vad vi skriver om, eftersom Mojes grejer ofta är såna där små klatschiga saker som har en liten underfundighet men som är... ungefär som en grafiker kan gilla ett typsnitt sådär, Mojes fraser kommer liksom som såna (han gjorde ett klickande ljud) - man bara använder dem som de är. Men Patrik har liksom en annan betydelse i sina texter, det är som att jämföra en poptext med en roman - en roman jobbar på ett mycket längre sätt med ens... tankar och idéer. Den för en från ett ställe liksom, och man behöver hela den tiden för att kunna förflytta sig, medan en poptext kanske är mer så (han klickade till igen). Patriks idéer och grejer är mer åt det där... romanhållet, de är liksom kluriga, fast i ett längre perspektiv, vilket gör att de grejerna om jag ska sjunga dem så kanske man måste vara inne och pillra i dem lite för att...
...få ner dem till tre minuter? 
- Ja, precis. Och naturligtvis med Patriks hjälp också, men därför så känns det inte så... jag kan liksom inte... vilka textrader som Moje har skrivit är jättelätt, de är jättemånga, Moje skriver jättemycket av texterna sådär. Men hans grejer är så tydliga, så därför kan man säga det, men när det gäller Patriks grejer och mina grejer så är det inte lika tydligt.



Men nu har jag fattat ungefär dina grejer och Mojes grejer, men jag fattar fortfarande inte riktigt vilka Patrik gör. Du måste ge nåt exempel! 
(Lång tystnad igen) - Jag skulle nästan lyssna på dem - när man ser dem såhär måste man liksom bläddra igenom hela texten sådär, plus att allting är j-t ihoprört liksom, vem som har varit del av vad. Vi sa det en gång ganska tidigt när vi började att vi skulle stå som upphovsman alla på allting, därför att om nånting var Eggstone så var det Eggstone därför att vi alla gillade det och sen vem som hittade på det var inte så viktigt, därför att om jag hittade på nånting som var dåligt, eller som de andra inte gillade, så blev det inte Eggstone, utan en lika viktig del som att hitta på det var att tycka om det, eller att tycka om det, om du förstår vad jag menar, att tycka ja eller tycka nää, vilket är om man skapar nånting så även om man bara är ensam och målar så är det viktigaste egentligen inte det man målar utan det man väljer att "det var bra eller det var dåligt".
Musiken
Gör ni likadant med musiken som med texterna? Jag läste nån intervju nån gång att det kunde sitta ett papper på en vägg där ni kom och skrev lite då och då, men är det likadant med musiken, eller skriver ni hela låtar själva? 
- Det har blivit mer och mer att man skriver låtarna själva.
Från nu eller från senaste skivan? (David Bowies "Heroes" hördes i bakgrunden)
- Även på den sista skivan hade det hunnit bli så redan att det var lite mer att man skrev låtarna för sig själv, lite mer, och nån låt är gjord... vi kände när vi höll på med den sista skivan, minns jag, och det är nånting vi diskuterar lite då och då när vi håller på att göra låtar och sådär, att vi borde oftare göra låtarna som vi gjorde dem förr, att vi bara träffas i replokalen, tar en kopp kaffe och sen börjar spela. Och det som händer då... den inspirationen man får av att bara spela nånting och att det får bli låtarna - så var det ofta när man var yngre och gjorde låtar, att man träffades sådär... man hade mycket saker man ville ta revansch på och man ville ge igen för den där j-a pennalistläraren eller den förmannen på jobbet eller nånting sånt där, man hade mycket energi som ville ut och man ville visa dem och sig själv att "vi har nånting som är j-t coolt", och den energin lade man ner i varenda liten ton man tog och så hakade man på, och så började man spinna på att "det här ska bli en låt" och "det här ska bli så". De låtarna får en speciell energi, som är gjorda på det viset, medan såna låtar som man sitter och skriver själv hemma hamnar i ett speciellt tempo och kanske är smartare och bättre låtskrivande, och om man ska göra en uptempolåt av det så blir det liksom en intellektuell omvandling av det man har gjort långsamt, att man vill pröva att spela den fort istället, men det får aldrig samma kraft som den där urenergin. Den låten som heter "Still All Stands Still" på senaste skivan, det var ett tydligt sånt exempel på att "nu måste vi ha nån låt som vi inte har gjort var och en för sig, utan vi måste ställa oss och bara plocka upp och börja spela nånting och hitta varann och ta vara på det som händer och så göra ett litet riff, och föra det vidare". Men man märker det tydligt tycker jag om man hör på skivan, att den har en helt annan j-a energi som hänger ihop med när vi älskade The Jam och gjorde låtar på det viset liksom.
Ja, det är sant, sista skivan kanske är lite mer behärskad, är den inte det? 
- Ja, absolut.

"Heroes" tog slut och plötsligt blev det helt tyst, så istället för att skrika började vi nästan viska. Per tystnade någon sekund och sa sen:
- Det känns som en väldig lyx att få sitta och svara på frågor om låtar, och att nån har gjort såna här uppdelningar, det är j-t... (jag fnissade generat och Per fortsatte) Ja, men det är... man tänker inte så mycket på det själv, det är inte så att man går varje dag och funderar på sina låtar, nästan aldrig faktiskt.
Det känns lite sådär överdrivet fanatiskt, men det var en rätt kul grej att göra. 
- Nämen... jo, det är fanatiskt, eller det kanske är akademiskt nästan på nåt vis. En akademisk infallsvinkel på det som man inte själv har.
Klockan hade blivit mycket och stället var nu helt tomt och en vakt kom fram och undrade om vi var klara att gå. Natten var ljum, och vi promenerade tillsammans längs Södra Förstadsgatan tills vi kom fram till Triangeln, där vi skildes åt; jag nu fylld av drömmar och förväntningar.
/Sara
Om du är lika nördig som jag så kan jag leta rätt på listan över vilka låtar som hamnade i de olika kategorierna om du mailar mig på fozziesara@gmail.com
Titta på Eggstone när de spelar "My Trumpets" på Hultsfred 1992 här.

Inga kommentarer: