söndag 2 november 2008

Kristian Anttila

Kristian Anttila var på Debaser Malmö i torsdag. Det var i och för sig inte den bästa spelning jag sett med honom - volymen var lite låg och ljudet lite murrigt och han var lite sjuk - men jag gillar alltid att se honom.
När jag bodde i Malmö första gången 2003 hjälpte jag till i Gula Studion, där han spelade in sin första skiva. Han var ganska inbunden och koncentrerad och hälsade ibland inte ens på mig, men såhär i efterhand tycker vi alltid det ä trevligt att träffa varann. Det kanske var alla hembakta kakor jag bjöd på. :)



Den här låten skrev han tydligen medan han var i studion, fick jag veta på spelningen i torsdags.



Och den här fina spelar min mobil varje gång min älskling ringer.

lördag 6 september 2008

Sara Reisenen

När jag såg Timo Räisänen sist köpte jag en tygkasse.

Hans signerade den först, med sitt namn och en liten gubbe. Sen kom Timo, och gjorde en liten fin tolkning av mitt efternamn. :)

lördag 9 augusti 2008

Marit Bergman på Majas

Marit Bergman spelade på Majas vid havet i Apelviken i Varberg den 2 augusti - Majas drivs av Ulf som jag träffade 1996 då han var Fidgets största fan - det tycker jag är lite roligt.
Det var bara Marit på gitarr och Åsa Jacobsson på piano, och det var, som alltid när det gäller Marit, väldigt väldigt bra.


P.S: Jag är ledsen att jag är så hemskt dålig på att uppdatera Fozzie, men min plan är att sätta igång i höst, och då ska jag lägga upp alla de intervjuer jag gjort under de senaste månaderna. Så: I'll be back.
Under tiden kan ni titta på min fotoblogg...

söndag 11 maj 2008

Konserthelg igen

Jag gillar helger som bjuder på bra spelningar på både fredagen och lördagen. Jag hade en sån i april och nu i helgen hände det igen; och den här helgen var till och med ännu bättre (på sitt lilla vis) än den förra grymma konserthelgen, för att jag hann med tre spelningar (eller fyra om man räknar ett förband som jag inte riktigt var intresserad av).
Fredag 9:e maj, Debaser Malmö: Surrounded, med mina kära kolleger Tom på bas och Johannes på trummor. Riktigt riktigt bra. Men påminner mig irriterande mycket om något från 90-talet som jag inte kan komma på vad det är.
Lördag 10 maj, Debaser Malmö: Universal Poplabs releaseparty för tredje skivan "Seeds". Christer har kul på scen.
Och grymme Hans Olsson.
Jag blev väldigt förtjust i Universal Poplab-killarna när jag intervjuade dem i november, så det var väldigt roligt att träffa dem igen! Tyvärr åkte de hem till Göteborg efter spelningen, styrkta av frukt...

Efter Debaser gick vi vidare till KB, där Juvelen spelade (förband var Love Is A Burning Thing, som jag i och för sig inte bryr mig så mycket om, men tyckte ändå väldigt synd om dem för att det bara var ungefär 20 pers i lokalen, och bara två som orkat ställa sig framför scenen...) Juvelen var mycket bra - hade just köpt hans debutalbum som jag verkligen gillar - och jag tycker fortfarande det är lika roligt att han var med i extremt ocreddiga Pineforest Crunch, och att han nu blivit liksom hipp och trendig.

tisdag 22 april 2008

Grym konserthelg

Bästa konserthelgen i Malmö 18-19 april: på fredagen Doktor Kosmos på KB. Doktor Kosmos är gamla favoriter som varit med i Fozzie 1 och 9. Här Uje, Doktorn himself.
Henrik. Lär mig aldrig om han är Den Nye eller En Kille Till...
På lördagen: Timo Räisänen, också på KB. Blev lika lycklig som vanligt av att se dem - de är ju så grymt bra live! Här Hans Olsson och en massa lampor.
Timo
Hans och några andra lampor
Niels Nankler och Timo

(foton: Pop-Sara och CH)

fredag 14 mars 2008

Fina vänner

Så glad jag blir när jag märker att andra länkar till mig, och lite extra glad när helt oväntade gamla kompisar dyker upp och tipsar om min lilla fanzine-björn!
Idag upptäckte jag att en hel massa folk kommit in för att Jesper Hammarström länkat till mig, så då måste jag givetvis försöka återgälda tjänsten och länka till Jeppes blogg. Jeppe är gammal vän till mina gamla vänner herrarna Alarik och Bergström och är en grym fotograf.
Och när jag ändå pratar foton kan jag väl lika gärna länka till min egen fotoblogg och min bäste Christophers fotoblogg också. Alla länkar finns förstås alltid i länklistan till höger.
Tänkte också passa på att berätta lite kort om Fozzie för eventuella läsare som inte var med på papperstidningstiden (som för övrigt kommer tillbaka, när jag har ett fullt nummer): ja, artiklarna på fozziefanzine.com är väääldigt långa. De är antagligen alldeles för långa för att bloggas egentligen, men eftersom det här ju helt enkelt är min papperstidning fast på nätet så är den som den är. Jag läste en gång en beskrivning av Fozzie där det stod att det var samtal, snarare än intervjuer, och det tyckte jag var en bra beskrivning. Min fanzinefilosofi har alltid varit att gillar man bandet/artisten så vill man veta mycket om dem, och då kan Fozzie vara en bra källa. Så: läs så mycket ni orkar helt enkelt. :)
(Jag har förresten försökt få till det så att man bara ser början av artikeln direkt och sen får klicka sig fram för att läsa allt, men blogger vägrar låta den funktionen funka...)

lördag 1 mars 2008

Universal Poplab

Universal Poplab var inte ett band som jag ägnat särskilt mycket uppmärksamhet mer än att jag gillat singlarna jag hört på radion, men min expojkvän tyckte inte alls om dem, så det blev aldrig av att jag köpte deras debutalbum. Men när jag i november 2007 började prata med Hans Olsson efter Timo Räisänens spelning i Malmö och han gav mig Universal Poplabs andra album "Uprising" så insåg jag att jag ju faktiskt tycker att de är riktigt bra.

Christer, Paul och Hans
Några veckor efter Timo-spelningen kom Universal Poplab till Malmö för en spelning, så jag bokade in en intervju.
Universal Poplab är en trio bestående av Christer Lundberg (känd från P3:s program "Christer") på sång och Paul Lachenardière och Hans Olsson på keyboards. Vi träffades i deras loge på Inkonst i Malmö när bandet precis varit och köpt Malmös nationalrätt falafel, och satte oss i de båda sofforna och småpratade med Emmon, som skulle spela före Universal Poplab medan Hans och Paul gjorde sitt bästa för att få i sig falaflarna utan att spilla på sig (mer eller mindre omöjligt, vilket Hans snabbt upptäckte).
Jag hade av ren bekvämlighet planerat att göra en ganska kort intervju med dem, men när Hans redan i början frågade om vi skulle slå en timme, som var så lång som Timo-intervjun blev några veckor tidigare, satte han liksom ribban, så intervjun blev lång, men väldigt trevlig.
Min första fråga var varför de heter Universal Poplab, och Christer sa:
- Det är väl precis så som vi vill se oss, som en sorts laboratorium, där man gör optimal popmusik. I alla fall i våra öron, och förhoppningsvis så ska detta vara universellt på sikt. Planen är att det liksom ska vara popmusik för såna som oss över hela världen.
Än så länge har de sin största publik i Sverige, Tyskland och Ryssland, men de har även en del fans i USA, Kanada och Mexico.

Varför heter förra skivan "Uprising"?
Christer: - Arbetsnamnet var "That Difficult Second Album", men i slutändan tyckte vi att det kändes för mycket buskis, för att det är ändå väldigt - jag menar, vad man än tycker om glad synthpop så är det för oss väldigt seriöst, det är liksom sån musik vi vill göra, och jag vet att inte det är det fränaste man kan syssla med 2007, men vi tycker det är grymt. Och det var en väldigt jobbig process på många sätt, så att det kändes som att med den här skivan så reste vi oss upp från allt gammalt groll och bråk med skivbolag och elände och... det var då bitarna föll på plats. Sen kan man ju tolka "Uprising" som nån sorts upprop också har jag hört, men för oss är det nog mer bokstavligen att resa sig upp.
Paul: - Från att ha legat ner väldigt länge. Men det var en jobbig tid, hela processen. Det var mycket personliga kriser och grejer som hände i familjer, folk som dog och... sådär. Liv och död, mycket. Så att det var tungt, och då passade det bra med en sån titel också.
Christer: - Och i allt det här så blev det ändå en skiva som i alla fall jag tycker är väldigt bra, så då tyckte jag "Uprising" passade bra.
Hans: - Det är jävligt snyggt också. Snyggt. Viktigt.
Christer
Hur gör ni när ni skriver låtar, kommer alla med idéer?
Hans: - Christer skriver på gitarr och sång, och sen presenterar han det för oss, och så säger vi "toppenbra" eller...
Christer: - "Jobba vidare grabben!"
Hans skrattade: - Så börjar det alltid - eller inte alltid, men väldigt ofta, att det är en mer eller mindre färdig låt, eller i alla fall en vers och sång, vers och refräng-melodi. Sen sätter vi klorna i den tillsammans - framför allt Paul.

Men på gitarr alltså? Varför då?
Christer: - Därför att det är det enda instrument jag över huvud taget behärskar, om man nu kan säga att jag ens behärskar det (skratt), det brukar låta lite sisådär och det blir ibland glada skratt när jag framför mina små skisser, men jag tror att om man kan framföra en låt på gitarr och sång så är det en bra låt.
Ja, det är så man brukar säga.
Christer: - Ja, nämen jag tror verkligen på det, att en riktigt catchy popsång ska man kunna spela på gitarr. Och sen kan man ju bygga på den och liksom fylla i de luckor som då oftast finns, både i sångmelodi och ackordföljd och sådär.
Paul: - Eller snarare stretcha isär det, i och med att Christer inte är sån virtuos på gitarr - (tittade på Christer) ursäkta mig! - så blir det som att han gärna struntar i mellanrummen (skratt) - det blir inga mellanspel utan det blir väldigt mycket sång och text och sådär, så det är snarare att man stretchar isär det och fyller ut det med synthljud sen,
Hans: - Lägger lite delar emellanåt. Men sen... från början kände väl jag - jag har inte varit med på första skivan som medlem, men jag lärde känna Christer på radion och lyssnade på musiken och föll för att det är riktiga låtar, till skillnad från ganska ofta i denna genren så känns det som att man börjar i fel ända, man börjar med ett coolt beat eller ett fräckt synthljud, och sen det här med att det ska vara en text och att det ska vara en sångmelodi, det är ett nödvändigt ont som man hafsar ihop på slutet för att man måste - och det känns som att det måste vara riktiga låtar, bra poplåtar från början, och det är detta. Sen är det elektroniska kläder runt det, och tyvärr gör det att vissa rynkar på näsan och tycker att det är jobbigt - och många tycker att det är bra fast det är elektroniskt. Så... det är väl hela grejen, att det ska vara bara låtar och inte fräcka... beats bara, utan att det måste finnas innehåll, både i musik och i text. Framför allt i text. Som ju är Christers bord.


Du skriver alla texter?
Christer: - Ja. Det gör jag. Och jag känner att det liksom... det är jättehärligt med bara en glad poplåt (han nynnade lite på Whigfields gamla dänga "Saturday Night" - vilken lustigt nog var låten som gjorde att jag hade fyra flätor på bilden på mig i Fozzie #1 1994 - lite av ett internt skämt på den tiden...).
- Det funkar jättebra, men det är ännu roligare om man kan skrapa lite på ytan och "shit, det fanns ett lager till, det var nån som hade tänkt och ville säga nånting" - så det är i alla fall ambitionen. Sen går ju det många förbi och många tänker "jaha, vad är det här, bla bla bla?", men jag vill gärna ta det steget - om man läser lite i textkonvolutet så är det ju kul om man inte blir besviken och får läsa ett stort gäng klyschor, som det allt som oftast är, hur fräckt det än låter. Så att det jobbar jag jättemycket med, och det kan man ju då kanske tycka är pretentiöst och vad det nu är, men...

Var får du inspiration till texterna från; från ditt eget liv, från andra, eller hittar du på liksom?
Christer: - Det är till 99% sånt som jag har varit med om, eller tycker. Sen kan man ju brodera ut det litegrann så att det låter bättre, men det är det nog. Jag skriver inte dagbok och såna där grejer, utan jag gör små anteckningar om det är nåt jag kommer på eller "shit, det där är konstigt" eller "det där är roligt" eller "oj, det där gjorde ont" - så blir det små rader som man sen kan bygga vidare på.
Berätta lite om texten till "Soma Generation".
Christer: - Jag fick en känsla när jag satt hemma en kväll själv och tittade på en tv-serie, att "shit, det är såhär den moderna människan lever sitt liv". Man tar in, och man tar in, och man tar in. Och sen går man ut på klubb och har på sig fräcka t-shirtar där det står att vi ska göra si, vi ska göra så och "det här tror jag på", men det känns som att det är väl ungefär så nära man kommer revolutionen, i alla fall för vår generation. För att det är så jävla mycket man ska ta in hela tiden, från tv och radio och internet och vad det än är - och det kan man tycka är dubbelt eftersom jag jobbar på radion, men jag försöker i alla fall göra ett program som inte gör världen sämre.
Han skrattade till: - Det vet jag inte om det lyckas heller, men det gör i alla fall arbetsdagen lite lättare.

"Go Back To Sleep" är väl lite samma tema? Det där med internet och "friends on tv" och sådär.
Christer: - Ja, det är lite samma tema. Men där är det snarare det andra perspektivet om man ser från dem som vi väljer till ledare. Där är det ju allt som oftast så att de säger att "Ta det lugnt, vi har läget under kontroll, vad bråkar ni om?" Och matas man med det budskapet hela tiden samtidigt som man får den här informationen som man ska döva sig med, så blir det ju inget mer, då kan man gå och lägga sig igen. Jag tycker det kan vara lite svårt, som du hör, att prata exakt om vad jag tycker, och framför allt när jag inte är förberedd, men i stora drag är det så.
Paul
Vi fortsatte med att prata om "60 Is The New 40" och Christer förklarade att den handlar om den vansinniga fixeringen vid att man måste fortsätta vara ung och fräsch långt upp i åldern, och att pensionärer kallar sig själva "käcka jeanskillar". Christer sa att visst kan han känna sig gammal ibland när han går ut, men han tycker att man bör tänka på att "act your age".
"Vampire In You" blev sista låten vi gick in närmare på, och den skrev Christer för att han är övertygad vegan: - Jag tycker att det som sker varje dag när folk äter kött, det är ingenting annat än mord och blodsugande. Och det är helt sjukt att det sker i ett modernt samhälle. Och det är ju också lite komplicerat eftersom alla i bandet är inte övertygade veganer, tvärtom, och då tycker jag det är ett väldigt fint sätt att visa respekt, som Paul till exempel som tycker det är okej att göra den här låten ändå. Så det är inte militant på det viset. Min tjej äter kött, till exempel. Till min stora sorg.
I slutet av november 2007 släppte Universal Poplab ett remixalbum på ett tyskt bolag. Bandet fick inte själva vara delaktiga i vilka som gjorde remixarna (utöver de som redan varit med på singlar) och kände sig inte helt engagerade i projektet, men det var i alla fall något för att hålla dem mer aktuella till nya albumet släpps i vår.
På debutalbumet var Håkan Hellström med och körade på Smiths-covern "We Hate It When Our Friends Become Successful", och Nina Natri (ex-Fidget) sjöng duett med Christer i "New Baby Boom", och jag frågade varför det inte var med några gästartister på "Uprising".
Christer: - Det kändes som att det vore roligt att visa att vi faktiskt också kan på egen hand. Och det tyckte jag vi kunde. Men jag tycker också att har man haft med Håkan och Nina, vem ska man ha med mer? I Sverige i alla fall. Marc Almond hade ju varit otroligt roligt att ha med på nåt vänster, men det har inte riktigt blivit så - än, men det kanske kommer.

Ni är ju inte färdiga med nya skivan.
Christer: - Det är vi inte!
Hans: - Marc kommer vara med på alla låtar.
Paul (som var lite förkyld) hostade och sa: - Ja, just det. Det var faktiskt väldigt viktigt för oss att våga stå på egna ben. Och vi hade ju dessutom en ny medlem i bandet, så att det var ju nytt där. Även om Hans i princip har varit med från början så har han ju inte varit med i skapandet, som han var på "Uprising".
Hans var alltså inte med som bandmedlem på "Universal Poplab", men han mastrade skivan och spelade dessutom live med dem innan han kom med i bandet "på riktigt" till "Uprising".
Hans
Vad tycker ni är viktigast i en låt?
Paul: - Det viktigaste i en låt... (han suckade medan han funderade)
Christer och Hans pekade på varann och log, och Hans sa: - Nu kommer du få tre olika svar.

Det är helt lugnt.
Paul: - Nämen jag tror att det viktigaste i en låt, det är en... blandning av olika saker - det kan inte vara en grej som är viktigast liksom, för att det ena... Men det viktigaste i en låt är nog att den berör på nåt sätt, att den trycker på på rätt punkter och att en låt är mångfacetterad är viktigt, för som en enhet då kommer ju den beröra olika människor på olika sätt. Och det är det viktigaste i en låt att den har den karaktären att den kan beröra olika människor på olika sätt. För det är då den blir en stor låt. Så tänker jag i alla fall. Men jag tror att på ett sätt så är det viktigaste väl de där små detaljerna som gör att man vill lyssna på låten igen.
Christer: - De små detaljerna?
Paul: - Mm.
Christer: - Då kan jag säga ett kortare svar: jag tycker att det är att det är en mycket bra sångmelodi, tycker jag är det viktigaste i en låt. Därefter text och arrangemang.
Jag tittade på Hans, som sa: - Soundet, och svänget. Eller produktionen.
Christer: - Och det är väl därför som vi passar ganska bra ihop, tror jag, för att alla de här bitarna är ju jävligt viktiga.
Jag skrattade: Ja, ni täckte verkligen in precis allt.
De andra började också skratta och Christer sa: - Ja, men det är ju så.

Beskriv er, hur är ni? Tolka frågan som ni vill.
Hans log och nickade, och Paul skrattade till och harklade sig, men ingen sa nåt på flera sekunder, men till slut sa Hans: - Vi är ett ganska glatt gäng, som ändå krockar ganska mycket i våra personligheter, och ur det kommer det nog ganska bra saker, för att vi har infall från en massa olika håll - både musikaliskt, men även hur vi är som människor. Men det är väldigt sällan det går överstyr - eller det är väl åt det positiva hållet i så fall, att vi ibland har det väldigt väldigt bra och roligt ihop.
Christer: - Och om man skulle beskriva våra karaktärer i bandet så känns det från min synvinkel mycket som att vi har en sorts tysk ljudingenjörsprofessor här (pekade på Hans), nån sorts frijazzande kreativt kaos (pekade på Paul) och nån form av lärare i mitten. (han själv)
Jag skrattade glatt, och Christer skrattade också till. Hans började säga nåt, men Christer fortsatte just: - Här kommer farbrorn med portföljen och ett papper "Här är viktiga texter som jag skrivit" och "Bra, då kan man ratta in här" och "Aah, vad kan jag göra av det här, får se, änna snurrigt" - lite så, tror jag.
Paul fortsatte med att måla upp en bild av att Christer sitter med sin gitarr på en klippa ut i den göteborgska skärgården och skriver låtar som han sen presenterar för bandet, och Paul sätter sig med låtarna sena kvällar i studion och flummar med detaljer, och efter det tar de med låtarna till Hans studio, där han jobbar med dem och sen med myndig röst förklarar att "Nu är det klart, nu börjar det låta bra", medan Paul sitter i bakgrunden och vill lägga in fler detaljer men Hans hindrar honom och mellan varven kommer Christer in med nybryggt kaffe och mat.
Paul sammanfattade: - Rollerna liksom... de hänger med.
Hans, till Christer: - Du presterar ju väldigt bra sång däremellan också. Viktig detalj.
Christer: - Tack så hemskt mycket. Men inför den skivan som vi håller på och jobbar med nu, så tänkte vi att det vore ju väldigt kul att jobba lite mer sammanhängande och ihop, så att då hyrde vi ett hus i Danmark och tog med delar av både Pauls och min studio och Hans och byggde om där, så att det fanns två arbetsstationer - och då var det otroligt roligt att jobba på det sättet! Att liksom jag och Hans jobbade med sång medan Paul jobbade på en annan, och däremellan fungerade jag som nån sorts rysk hemhjälp och lagade mat - "Middagen är serverad!" och sen återvände jag till disken, sen fick jag sjunga lite till (de andra skrattade) - det var en blandning av att sjunga och vara hemhjälp.
Paul: - Och ta bilen och åka iväg och handla mer öl.
Christer: - Ja, det fick jag ofta ordna, mycket öl.
Hans: - Och så hade du bra pli på mig på morgnarna med joggingen - det har inte blivit så mycket med det sen vi kom hem.
Christer: - Det har inte det?
Hans: - Nej.
Christer: - Tråkigt för dig Hans, hälsan är viktig.
Hans: - Ja, ledsen.
Ibland kändes det närmast surrealistiskt att prata med Christer, för trots att jag aldrig träffat honom förr kände jag igen hans röst så otroligt väl från radion, och när han sa såna här saker på sitt vanliga vänligt engagerade sätt kändes det som att jag plötsligt befann mig mitt i "Christer"-studion...

Inspelningarna skedde
i augusti 2007 på Læsø, en enligt Christer väldigt mysig liten ö där man inte kan göra nånting - men några aktiviteter fanns det som man kunde ta sig för:
Christer skrattade till: - En dag så, jag tror det var Hans som fick spader och sa "Nu måste vi göra nåt annat!" så vi började bläddra "Vad kan man göra?"; jo man kan titta på det bruna
Læsø-biet. Så då gjorde vi det, åkte och tittade på det bruna Læsø-biet som fanns i nån sorts kupor, "Jaha, intressant". Sen nästa aktivitet man kunde göra var att tillverka sitt eget salt.
Vi andra hade börjat skratta av Christers sakliga berättelse, och nu avbröt både Hans och Paul samtidigt: - Nej, ölen!
Paul: - Bryggeriet som var fejk.

Som var fejk?
Paul: - Ja, det ryktades om att de importerar ölen från Fredrikshamn. Och vi frågade "Jaha, kan man få titta på bryggeriet?" (blixtsnabbt:) "Nej, det går ikke!!"
Vi andra började gapskratta, och Christer fortsatte: - Man kunde få några små koppar med öl de hade där under disk.
Paul: - De hade sex olika ölsorter.
Hans: - Men så var vi även i utkikstornet.
Christer: - Just det, utkikstornet på kanske 30 meter. Max, 15. Det var också ganska raskt avklarat. Men sen fick vi då göra vårt eget salt. Låter det rock'n'roll det här?
Jag hade fullt sjå att hålla mig för skratt under berättelsen, men nu skrattade jag: Det låter jätteroligt! Men hur gjorde man salt då?
Paul: - Det här är ganska intressant - jag måste bara berätta lite snabbt: L
æsø har exporterat salt sedan tusentals år tillbaka. Jag kan tänka mig att vikingarna stannade till Læsø och köpte salt - jag skojar inte, det är jättestort för Læsø-borna, de är oerhört stolta över detta. Och nu har det trappats ner och blivit mer en turistattraktion, men... Just för att grundvattnet på stora delar av Læsø är salt, så det är därför det har varit så vanligt med saltframställning där.
Hans hade tagit fram sin mobil och visade mig några bilder från
Læsø, medan Paul fortsatte berätta: - När vi gjorde salt så får man då ett kar, och så eldar man och så står man och skrapar och så bildas det kristaller.
Hans: - Det blev en ganska bra påse.
Christer: - Också väldigt skumt att åka hem med genom tullen; stora vita påsar bland syntharna... (pekade och nickade ärligt:) "Salt. Salt." "Jaha..."
Paul: - Men slutgrejen var att det blev ju faktiskt väldigt gott salt, det smakar alltså gott. Det smakar mycket bättre än det man köper, sånt där flingsalt.
Jag bad dem beskriva varandra, eftersom Hans nämnt att de är så olika, och Christer började med att säga att Hans är den absolut mest strukturerade och bästa ljudtekniker han stött på, som vet allt om ljud som man behöver veta, och att Paul å sin sida är en av de absolut bästa musiker han vet, som han brukade kalla för "den unge Mozart" när de lärde känna varandra.
Hans fortsatte med att beskriva Paul som en idéspruta som alltid har vansinnigt mycket idéer om allting, och Paul sa om Christer att han verkligen kan få fram essensen av poplåten, att han kan göra nånting betydelsefullt och komplicerat till nånting väldigt enkelt, och Hans tillade:
- Det genialt enkla.

Vad är det bästa med Universal Poplab?
Paul: - Det bästa med oss är att vi är verkligen: "3 is the magic number", för att vi är verkligen, som du ser, vi är tre stycken heelt, sjukt olika personligheter. Men musikaliskt sett så kompletterar vi varandra till hundra procent. Första albumet var jättebra, men det fattades nånting, och det fyller Hans upp med råge.
Hans tog vid och började prata långsamt och eftertänksamt, men kom snart igång: - Vi gör... jävligt bra popmusik, som.. man, beroende på hur man lyssnar antingen kan uppfatta som väldigt enkel och direkt, som gör att den går väldigt lätt in, men som även är väldigt komplex - alltså i produktion och med olika ljud och med detaljer och med... ja, stämningar och texter och sådär också. Det är ju svårt att avgöra när man är mitt i det, men det känns som att man kan antingen lyssna på oss och känna "fan, go poplåt!" eller lyssna på oss i hörlurar och tycka att "shit, vilken regnbåge av olika goa sound och ljud och körer och idéer" - eller det vill ju du (han tittade på Paul) och jag framför allt att det ska finnas, när man lyssnar för tjugonde gången hör man att det är nåt här som låter roligt.
Christer började skratta: - Låter som ett "Simpsons"-avsnitt, tycker jag!
Paul: - Det finns olika lager i "Simpsons" och det är det som gör att det är så jäävla bra. Och det tror jag att det därför vi är så jävla bra. Det är därför vi heter Universal Poplab.
Christer sa att det är ganska svårt att placera in Universal Poplab i ett fack, vilket folk gärna vill: - Man kan därför inte riktigt veta vem det är som gillar Universal Poplab. Jag vet till exempel att Dark Tranquility, dödsmetallbandet, brukar sitta och efterfesta till vår musik i sin turnébuss, och skickar sms "FAN VAD BRA!!!", så du vet... Och ser man på konserterna så är det ett gäng lite sådär fetlagda synthkillar och så är det små poptjejer och så är det nån farbror och så är det några helt vanliga personer - man blir inte riktigt klok på det, och det är det som gör att det känns så roligt fortfarande. Man har ingen aning om vad man har att vänta.

Vad är det sämsta med er då, finns det nåt dåligt?
Paul sa att han ibland vill ha in så mycket detaljer i musiken att han jobbar för mycket med det, men att han börjar bli bättre på det, men tillade också att en nackdel kan vara att Universal Poplab inte är så profilerade: - Och att det ibland är svårt att marknadsföra ett sånt band. Och att vi kanske inte är stereotypt så hippa i tiden, att vi inte liksom jobbar utifrån att vara fräcka, vi tänker aldrig så, vi tänker bara på att vi ska göra den bästa musiken som vi älskar, och då hoppas vi bara att nån jävla annan som vill vara med.
Hans: - Vara med på festen.
Paul: - Men alltså, det är verkligen så! Jag skiter i alla trender, det är så, och då får man ju äta upp det ibland.
Christer skrattade: - Jaa, det får man!
Paul: - Jag har fått äta upp det i flera år nu, att man inte är så fräck, i vissas ögon. Vissa tycker vi är asfräcka. Men det är väldigt jobbigt att vara medlem i Universal Poplab ibland då. Men samtidigt så kan man nog inte vara gladare än de gångerna då man har lyckats skriva ihop en bra låt.
Hans: - Eller när man står på scen och det är fullt med folk som står så. (han sträckte upp armarna och log)
Paul: - Då är det ju värt det. Men annars kan det vara lite jobbigt, då önskar man att man kanske gjorde nånting som alla andra gjorde. Fast det hade ju inte varit så kul.
Hans förundrades lite över att det ska vara så besvärligt; varför måste de alltid bara spela på synthklubbar när det är popmusik de spelar - visserligen i elektroniska kläder, men ändå popmusik. Och ibland när det känns lite knackigt är det lätt att glömma att:
- Nästan varenda singel spelas mycket på radio, vi åker och spelar för massa folk överallt, folk älskar oss. Och ibland så blir det lätt att man bara gräver ner sig och tycker att (han tittade ner och började mumla): "Äh fan, nu blev det jobbigt igen, nu måste vi släppa ett remixalbum, och vi har inte fått tillräckligt bra låtar och..." istället för att vara glad över att vi faktiskt kan hålla på med detta - inte och än så länge tjäna skitmycket pengar på det (Christer skrattade till), men faktiskt ändå göra nånting som vi alla älskar väldigt mycket.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på? Och ni måste inte ta en, ni får ta varsin.
Hans: - Kommer du ställa dem sen?
Mhm. Ni ska ju vilja svara på dem.
Hans: - Vad... Vad vet vanligt folk inte om dig?
Vad vet vanligt folk inte om dig?
Hans: - Att jag är sjukt sportintresserad. Fotboll mest. Och Blåvitt mest.
Christer: - Man får hålla tummarna att Blåvitt inte har förlorat när man ska ses. Paul, varsågod.
Paul: - Nä, jag har inte kommit på nåt. Jag vet inte, det är väldigt svårt - vad vill jag att du ska ställa för fråga? (lång tystnad) Gud...
Hans: - Vilken är din favoritsynth?
Christer: - Kompressorer vill du ju ofta prata om. Väldigt ofta vill du prata om det.
Paul: - Jaa...
Christer: - Det är jag säker på att du vill ha en fråga om. Jag tror aldrig att vi har träffats utan att vi har pratat om kompressorer.
Paul: - Du kan fråga mig om min favoritsynth just nu.

Ska jag fråga vilken det är eller ska jag fråga om din favoritsynth just nu?
Hans: - Fråga om den. Fråga hur den mår och vad den tycker och tänker.
Hur mår din favoritsynth? Och du kan väl berätta vilken det är också då.
Paul harklade sig: - Just nu, min favoritsynth, den heter Korg Poly800, jättebra synth! Jag har byggt om den också, tagit hand om den lite, reparerat och byggt in knappar och rattar och det är som en helt ny synth! Den föddes 1983, och den gick igenom en 25-årskris och behövde en uppdatering.
Hans: - Den frågan trodde du inte att du skulle få ställa.
Christer: - "Hur mår din favoritsynth?"

Hahaha! Men det var en jättefin fråga. Christer då?
Christer: - Jag kan faktiskt inte riktigt komma på nån, det känns lite som en besvikelse.
Hans: - Magplask.

Du är inte ensam kan jag säga.
Jag och Christer
Christer: - Eller jo! Du skulle kunna få fråga mig, för det skulle jag gärna vilja svara på: "Hur tror du att det står till i huvudet på dem som gillar Universal Poplab?"
Hur tror du att det står till i huvudet på dem som gillar Universal Poplab?
Christer: - Jag tror att de är fritänkande. That's it.
Snyggt! Det hade nästan varit ett bra slutcitat, men jag har en fråga kvar, och det är eftersom tidningen heter Fozzie så måste jag fråga vilka som är era favoritmuppar.
Christer: - Jag känner egentligen bara till Kermit, så det får väl bli det för min del. Är det ett tråkigt svar?
Nej, han är ganska ovanlig faktiskt, för folk brukar tycka att han är tråkig... (skratt)
Paul: - Jag vet precis vilken min är! Snubben med saxen! Jag är ju själv saxofonist.
Dr. Zoot.
Paul: - Är det det han heter? Han var ju riktigt fräck alltså.
Hans: - Svårt att svara på detta... Kakmonstret, är det en mupp?

Ja, det räknas, för att det är samma skapare.
Christer: - Ja, men då vill jag ändra!
Hans: - Nej!
Christer: - Faan!
Hans: - Yes!
Christer: - Fick jag Kermit då? Röven!
Paul: - Vad heter hon grisen då?

Miss Piggy.
Hans: - Du kan ta Miss Piggy.
Christer: - Nej, jag vill hellre ha K... jo, jag kan ta Miss Piggy då. Bra.
Hans: - Great success.

Då är jag nog klar tror jag.
Hans: - Det blev inte mycket. Saknas ju 13 minuter!
Jamen då får vi väl prata mer då!
Så vi satt kvar en stund och pratade bl.a. om The Wombats, som jag intervjuat några dagar tidigare, och spelade upp ett par låtar för dem med min mobil, och som den äkta ljudfantast Paul är stoppade han ner min mobil i ett tomt glas för att bättra på akustiken. :)
Text och foto: Pop-Sara

lördag 2 februari 2008

Annika Norlin

Annika Norlin är ett geni. Det finns inget mindre ord för en person som kan skriva en låt som “Faller isär” och ha råd att inte släppa den. Varenda mening i den låten är helt fantastisk, det går inte beskriva den på något annat sätt.

faller isär
lalalalalalala
jag föll isär idag:
hundra ledsna små bitar över golvet, det var en gång jag.
Faller isär (demo)

Jag träffade Annika på KB i Malmö 1 december 2007 inför kvällens spelning med Säkert!, ett av hennes två musikaliska projekt. Det andra heter Hello Saferide, och den mest uppenbara skillnaden mellan dem är att Säkert! är på svenska och Hello Saferide på engelska. Ett av de mest utmärkande dragen för båda projekten dock är att Annika skriver så sanslöst bra texter; ofta känner man igen sig själv i dem, men även om man inte gör det är de ändå tänkvärda, och de låter alltid oerhört genomtänkta. När jag innan intervjun satt och koncentrerat läste igenom alla texterna fick jag bara en stark känsla av “Henne skulle jag vilja ha som vän!”
Du är med mig för att det är så lätt
men det är inte lätt att vara jag och veta 
att du är med mig för att jag inte är svår
Faller isär (demo)

Annika var också väldigt trevlig att intervjua, hon lyssnade uppmärksamt på allt jag sa och stack ofta in små förtjusta “ooh” och “aha!” och frågade också en massa saker om mig, och det första som hände var faktiskt att hon bad mig berätta om Fozzie innan jag ens hann ställa en enda fråga om henne.
Jag nämnde att det råkat bli lite som ett tema på de senaste intervjuer jag gjort hittills för nummer 12: Timo Räisänen och Universal Poplab, båda band där Hans Olsson spelar keyboards och producerar, och när jag läste på om Annika såg jag att han även jobbat med Hello Saferides “My Best Friend”, och Annika utbrast glatt:
- Ooh, vad roligt att det är Hans Olsson-tema på numret! Det får ju inte han så ofta, känns det som, ett eget temanummer.
Jag tänkte köra Annika Norlin rakt över, och inte bara Säkert! om det är okej?
- Ja, det går bra det! (skratt)
Så första frågan är: tycker du att det är skillnad på Hello Saferide och Säkert! i hur du skriver låtar? Jag vet ju att det är skillnad i hur du sjunger, men även i låtar och texter och så?
- Alltså, för mig är det jättestor skillnad, just i hur jag går tillväga. Och jag har fattat sen att alla kanske inte tycker att det är sådär jättejättestor skillnad, men just för hur jag gör är det stor skillnad, för att det är mycket lättare och roligare att skriva Hello-låtar. Vilket jag tror är för att jag har alltid skrivit mycket mycket mer på engelska och lyssnat mycket mer på musik på engelska, plus att det är ett lättare språk, det går bättre att rimma på och allting sånt. Där är det mest så att jag skriver en färdig text och så lägger jag till musik sen och ändrar litegrann i texten. Men med Säkert!-låtarna så var det så att när jag försökte göra samma sak på svenska så funkade inte det, utan det verkade sådär bara… jag vet inte om det är liksom nånting med det här att om man försöker vara smart och ironisk på engelska så funkar inte det på svenska. Så att då sitter jag och kommer på oftast en melodislinga först, sen så försöker jag liksom pressa in nån text som det funkar med. Och så sitter jag och stryker mycket; du vet, dödar mina darlings - vilket gör väldigt ont ibland! Man har fått till nånting som man tycker är djävulskt bra och så måste man stryka det för att det känns inte som att det är från hjärtat.
Börjar du alltid med texterna med Hello Saferide?
- Mm, nästan alltid.
Det är ju inte så många som gör det, jag har hört några fler som börjar med texterna och sen lägger på musiken, men det brukar ju nästan alltid vara tvärtom.
- Ja, jag vet! Jag har ett ganska nonchigt sätt att titta på musik över huvud taget, tror jag, eftersom det jag gillar mest är ju jätteenkla melodier. Jag tror att det är för att jag gillar mycket just gammal country och indiepop och sådär, och 60-talssoul, där det är väldigt enkla melodier alltid. Det är ju så många som producerar sin egen musik nu, så har det varit ganska många som frågat om inte jag borde göra det också. Men jag tror att det skulle aldrig funka, för att jag måste jobba med nån som sätter musiken i första hand, och som inte bryr sig om texterna så mycket, utan som tycker att “här ska det vara de här trummorna” och “det är viktigare än nånting annat med det här gitarrsolot”, för jag bryr mig faktiskt inte riktigt! (Annika skrattade till)
Du skriver ju fantastiska texter.
- Åh, tack!
Hur brukar du få inspiration till texterna, är det från ditt eget liv, eller från andras, eller kan det vara vad som helst?
- Alltså oftast så är det… ehm… till exempel som nu när jag åkte tåg, då var det en pappa som stod och pratade med sin unge, och så åkte vi förbi Hässleholm och så sa pappan till ungen: “Ja, det här är Hässleholm, och här är det en massa människor som går av, och det gör de för att de bor här. Jag förstår ju inte varför man vill bo i Hässleholm, men man får göra det, och det är inget fel med det.” (Annika log) Och så kan jag bli såhär - jag tycker det är så himla roligt så att då kan jag liksom vilja skriva en hel låt som hängs upp på nånting liknande och så bygger jag vidare. Så är det oftast med Hello-låtarna också, men med Säkert! kan det även vara om det är nån slags känsla som man vill bygga tillbaks till.
Jag sa att jag älskar texten till “Och jag grät mig till sömns efter alla dar”, den är så lätt att känna igen sig i, och Annika tackade och berättade att hon pratat mycket med några vänner som är lärare:
- De pratar ofta om att de här personerna som liksom är så bråkiga i klassen tar så mycket plats, att de hinner inte fokusera nånting på dem som sitter och är snälla. Och det jag har tänkt på är att de får aldrig synas nånstans, vi som liksom bara… vi tar det ganska bra… Och jag var nog verkligen en sån typ. Men sen är det ju också så: att man inte fokuserar på de personerna är ju lite fel, eftersom de mår ju lika skit som alla andra, alla mår ju skit i högstadiet. Så jag utgick nog från vem jag själv var och så ville jag liksom bara ge den personen en röst.
Du har sagt live att du kände dig töntig när du var yngre, och jag tycker det är så svårt att tro, för när man ser dig på scen är du liksom självlysande.
(Annika lät förtjust:) - Ååååh! Det här var ju en bra intervju!! (skratt) Jaa, det var snällt sagt. Men… jaa… grejen är ju att jag är egentligen - det har ju tagit två år för mig att gilla att stå på scen, eller tycka att det är okej i alla fall. Jag var verkligen en sån som skakade när jag skulle ha föreläsningar och så. Så att det… jag tror bara att alla kan bli bra på att stå på scen om man bara får öva nog mycket, egentligen. (skratt) Och det har jag fått göra.
Om du bara får spela en Säkert!-låt och en Hello Saferide-låt för att beskriva dig för nån - vilka skulle du välja då?
Annika skrattade till: - Jag skulle nog spela “Det kommer bara leda till nåt ont”, för det tycker jag nog är den låt som jag är mest stolt över som jag gjort, och det tror jag är för att jag verkligen… jag tänkte på en känsla och så tycker jag att jag lyckades få fram den känslan i låten. Och en Hello-låt så kanske det skulle vara… (hon tänkte lite) Gud vad svårt. Alltså en Hello-låt som jag gillar väldigt mycket är ju… “The Quiz”, den är också väldigt textig, så man skulle nog få uppfattningen att jag är en väldigt text-människa, men det är jag ju också. (skratt)


ringde sedan ett nummer det var länge sedan jag slog
ja, jag blev också chockad men när något händer vet man plötsligt
vad man känner, vem som räknas
allt står klart när allt är fel,
så lätt att se rätt
Faller isär (demo)

Du har ju gjort några låtar som du har spelat live men som du inte kommer släppa, skriver du på din blogg. Varför ska du inte släppa dem? Är det för att de inte passar in, eller för att du inte ska göra nåt mer med Säkert!, eller..? Jag tänker på “Faller isär”, “Rotary” och “Släpp in mig”.
- Ja, just det ja. Gud, du är så påläst! (hon log) Jaa, det är väl mest… jag har liksom ingen plan på det. Vi har inte pratat om att göra nåt mer med Säkert! utan jag ska göra en ny Hello-skiva. Och sen är det väl också så att jag skriver såpass mycket låtar att det är inte såhär att jag “Åh, jag måste ha tre låtar till, då tar jag de här”, utan om det nu skulle bli så att jag om tre-fyra år skulle göra en till skiva på svenska, så tror jag att då skulle jag nog ha en massa andra låtar som jag skulle vilja göra… kanske.
Jag läste på Hello Saferides hemsida om några låtar som hon skrivit för nya albumet, och i en låt sjunger hon att man “should stick to ‘God Only Knows’ people” - vad betyder det?
- Det är en låt som handlar om min tes om att man kan se alla människor som en låt. Och oftast så är det så när man lyssnar på ny musik att man antingen tar till sig det på en gång och så ledsnar man ganska fort på det, eller så tar det liksom ett tag, typ som Radio Dept, att det tar tio lyssningar innan man tycker det är asbra, men sen så gillar man det för livet sen. Men då handlar det om de här få gångerna i livet när man träffar nån som man gillar jättemycket på en gång och sen så försvinner det aldrig. Och den enda låt jag kan komma på som är så är “God Only Knows” med Beach Boys. Mm, så är det.
Men att alla personer är som en låt, menar du att man skulle kunna göra en låt om dem eller att man är som en specifik låt som redan finns?
- Nä, men att man tänker på sina egna karaktärsdrag och så tänker man “vilken låt är som det här?”
Vilken låt är du då?
- Ja, alltså… Hello Saferide-personen sjunger i den här låten att hon är som “Can’t Get You Out Of My Head” med Kylie Minogue; såhär lite irriterande men att man vill dansa till den. Så kände jag nog att det var med Hello förra sommaren när vi var ute och spelade (skrattade till) - att det var som glada låtar hela tiden, som vi mest körde då - men jag personligen vet jag faktiskt inte riktigt. Kanske… kanske en Säkert!-låt har jag undrat om jag kanske är. (hon skrattade till lite igen)
Men vilken är Säkert!-Annika då, om man ska separera dig så?
- Jaa… Det kanske skulle vara en Kjell Höglund-låt. (skratt) Nån av hans suraste. Äh, jag vet inte!
Jag frågade var man kan få tag på “I Was Definitely Made For These Times”, som släpptes i det engelska bolaget Regal Recordings singelklubb, först som mp3:a och sen i limiterad upplaga på vinyl, och hon trodde att man kan köpa den som mp3:a på myspace.com/regalrecordings. Jag påpekade att jag tycker att den börjar rätt mycket som “Sanningsdan”, och hon sa:
- Ja, det kan den säkert göra. Fast det är ju samma ackord i alla mina låtar, så det är ju inte så konstigt. Det är ju olika producenter och allting sånt och sådär, men just att det är… (hon skrattade till) ja, det är ju samma ackord.

Det står nånstans att du har lagt in små ledtrådar i Säkert!-låtarna som binder samman låtarna. Vadå för några?
- Det får man helst höra själv. Det är nog mest att det är några fraser som återkommer lite här och där. Men så kan det nog vara, vem som helst som skriver eller gör musik eller vad som helst, att om man verkligen gillar en fras eller melodi eller så så får den gärna återkomma. Och då brukar nog de flesta försöka stryka dem, men jag vill istället bejaka det för att det skulle kännas som att det är samma grej. En sån grej är att jag ropar “A” i väldigt många låtar. Plus att nästan alla mina låtar går i A, så jag kom på att hela skivan borde hetat bara “Aaaa”.
Jag läste att du är lite sugen på att skriva en bok - har du allvarliga planer på det?
- Alltså de är jätteallvarliga på längre sikt, men de är inte, jag har inte liksom… jag har inte fått nåt gjort. Det är ungefär som att man säger att man har allvarliga planer på att gifta sig, men man vet inte vem man ska gifta sig med, så att det är ungefär samma grej.
Vad tycker du är viktigast i en låt?
- Det viktigaste är att man känner… att man känner nånting. Tycker jag. Fast det behöver inte vara större än att man känner att man vill dansa till den. Men det jag nog blir mest frustrerad över är grejer som är vaga - vaga texter kan jag bli… och så säger folk “Jag vill att man själv ska kunna tyda in vad man vill”, då tycker jag att det betyder att man inte har nånting att säga. (hon log) Och samma sak med vaga melodier, det gillar jag inte heller.
Jag tycker också det med texterna, jag vill ju veta vad du menar!
- Ja! Eller hur!
Vad skulle du säga är det bästa och sämsta med dig? Och du får tolka det hur du vill, musikaliskt eller personligen eller hur du vill.
- Ja… jag har kommit fram till att oftast när man läser recensioner av ens egna skivor, och även mina kompisars band, så är det oftast som att läsa recensioner över deras personligheter, för att det går ju nästan alltid igenom. Så att både personlighetsmässigt och musikmässigt så skulle jag säga att min största fördel nog är att jag är kreativ och tänker mycket och tar in, och min sämsta är nog att jag kan vara lite för hafsig och lat. Tror jag.

Jag hörde dig på Morgonpasset härom dagen, där du berättade att du är ett fan, och det tyckte jag var så roligt, för det är inte så jättemånga artister som säger det, utan många är sådär “jamen jag lyssnar inte på så mycket annan musik…” (Annika skrattade) Är det Lemonheads som är största idolerna, sa du?
- Ja, det är väl de som är… vad har du för några såna som du lyssnade mycket på i sådär högstadiet, gymnasiet?
Eggstone. Det kom i och för sig lite senare, men…
- Nej, vad roligt!
Jag erkände att Eggstone var ett av skälen till att jag hamnade i Malmö från början, och Annika frågade om jag träffat dem nåt, och jag berättade att jag träffat dem en del och bl.a. var på sångaren Pers 40-årsfest och att det är lite konstigt att man är ett fan samtidigt som ens idoler ser en som en ganska normal och respektabel person.
Annika skrattade glatt: - “Där är han! Eggstone-Per! Jag är på födelsedagskalas!” Ja, jag förstår. Men vad roligt att du verkligen flyttade hit då! Jag intervjuade en gång Mando Diao - det här var flera år sen - och då berättade de att det var en massa japanska tjejer som brukade åka till Borlänge och typ sådär åka runt på turer, och det är ju typ, verkar det ju vara, Sveriges jobbigaste stad. Jag har inte ens varit där, eller jo, det har jag varit, en gång, men alla som kommer därifrån säger att Borlänge är hur sämst som helst.

Jag träffade faktiskt en tjej från Filippinerna som hade flyttat till Lund för att plugga bara för att Eggstone bor i Malmö.
(skratt) - Nej! Shit, vilken ära! Det skulle jag tycka var asjobbigt - eller det kanske är bra om folk flyttar till Östersund…

Men tycker du fortfarande att Lemonheads är bäst, eller är det mest att det hänger kvar sen gammalt?
- Nej, deras senaste skiva egentligen, den var inte sådär superbra. Men… och sen, det värsta är jag även har kommit på på sistone är att de bästa låtarna skrevs inte ens av Evan Dando, utan de skrevs av en kille som heter Tom Morgon, som är Evan Dandos kompis typ. (skratt) Men jag tror att det ändå finns nånting i mig som gör att så fort jag tycker att nånting låter sådär rätt när vi håller på och spelar in, då visar det sig sen alltid att det är nånting som låter lite som Lemonheads.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Eeeh… Jaaa… “Hur känns det Annika, att den här okända välgöraren dog och lämnade dig 110 miljoner?” Det vore kul att svara på den. Eeehmmm, men annars så… annars vet jag inte. Eller en fråga som jag tycker det skulle vara roligt att svara på är om nån kunde fråga till exempel vilken roll som Henrik Oja haft i skivan, för det kan ju nästan kännas fjantigt och pinsamt ibland att - det är ju verkligen ett samarbete mellan oss och även mellan Mats Hammarström mycket som också är med och producerar, men eftersom det är jag som gör texten och musiken så är det alltid bara det som framgår - och som jag sa förut så lämnar jag över ganska mycket av de där grejerna, så då kan det kännas lite konstigt ibland.
Vad har Henrik Oja haft för roll i produktionen då?
- Han har ju gjort typ halva. Alltså, som sagt, texterna och melodierna är ju mina, men allt annat är ju… Jag har faktiskt funderar på att jag ska lägga upp demosarna som jag skickade till honom på min blogg för att folk ska få höra skillnaden, för det är som att ingen riktigt fattar vilket jobb en producent gör. Så tänkte jag nog också förut när jag var journalist, jag brydde mig inte alls om att fråga så mycket om det, men i alla fall för mig så är det en jättejättestor grej. Att “Sanningsdan” blev som den blev till exempel, så himla snabb och så, den skulle inte ha blivit… till nånting.
Sen kom vi in på vad mastringen gör för skillnad på en skiva och Annika sa att hon fattade det bara för nåt år sen:
- Det är som att man trycker upp allting så att det kommer närmare, mer kompakt. Jag skulle vilja tänka på det lite som att det är som såsen som binder ihop grönsakerna när man ska göra en pastasås, att det blir en god helhet istället för att man märker att “där är en broccolibit och där är lite paprika”.
Annika skrattade: - Det kan du använda i högintellektuella sammanhang!
Vilken är din favoritmupp?
- Jaa, vem är det, det var ju faktiskt en bra fråga. Jag har kollat väldigt mycket på Mupparna, och min favorit… jag har sett “Mupparna på Manhattan” säkert 20 gånger… alltså han är ju väldigt gullig Fozzie - särskilt som barn, har du sett de här när de är små? Nämen det måste ju vara Miss Piggy, det går ju inte ta nån annan.
Vi hade lite tid över, så vi återgick till att prata om låtarna:
“My Best Friend” har en så fantastisk text, det är sådär som man känner ibland när man träffar en ny människa, att “jag skulle vilja vara kär i dig istället, vi skulle vara ihop, det skulle vara så mycket bättre!” liksom.
- Nämen vad roligt. Ja, det där var för mig kanske bara lite av en bagatellåt, att jag skrev den lite på skoj, men ibland så har jag verkligen slagits av min egen briljans (hon skrattade till), för jag tycker att det är mycket sant. Och särskilt när jag hänger med nån av mina bästa kompisar och… det är ju ändå ett faktum så att man pratar sen barnsben väldigt olika, män och kvinnor, så att vi har ju lite av olika språk, som gör att man ofta kan tänka sig “men vad enkelt det skulle vara om jag kunde vara ihop med den istället för med den“, så att det inte skulle vara de här kommunikationsproblemen hela tiden.
“Highschool Stalker”, var den nån form av början på allt?
- Mm, det var den absolut. Eller det var ju den första som jag spelade in, i min kompis Mias sovrum. Och det känns så himla bisarrt att tänka på det idag, att det var det som satte igång allting, för det var ju liksom bara en liten minigrej - så att det är som att vad man än gör varenda dag skulle kunna vara nånting som sätter igång nånting annat. Det är ganska roligt att tänka på.
På eftermiddagen samma dag hade jag hittat en gammal Mina Vänner-bok, som jag använt tidigare vid intervjuer, och eftersom Annika kändes som en person jag skulle velat vara bästis med frågade jag om hon ville fylla i den.
- Absolut!
Annika började bläddra i boken: - Gör det nånting att jag sitter och går igenom den? Jag satt och bara började snoka på en gång.

Det är ingen fara!
- Vad roligt: “min högsta önskan är att få spela mycket”, “Ferrari” (skrockade), “åka till rymden”… Oj, nu måste jag genast kolla upp om det är nån som jag känner som jag kan reta för vad de har skrivit! (bläddrade) Nej, jag kanske ska skriva nu. Jag tycker att det är asroligt att fylla i såna här!
- Du vet om man sitter typ på tåget och så går de runt och “Det kanske är nån som vill fylla i en enkät och berätta om hur ni upplever SJ?” - “Ja! Det kan jag göra!”
faller isär
lalalalalalala
jag föll isär igår
jag är fortfarande trasig
men ingen ser ens sår om man bara går fort

Faller isär (demo)

/Text och foton utöver pressbilder: Pop-Sara

torsdag 31 januari 2008

Fozzie får reklam

Min gamle käre vän herr Bergström har intervjuat mig för sin blogg och eftersom jag tycker det är så roligt att för ovanlighetens skull vara den som blir intervjuad istället för tvärtom måste jag ju få skryta lite om det! Och förstås samtidigt passa på att länka till Fredriks blogg. Så klicka på länken och läs om mig och en massa annat intressant.

Det ska tilläggas att Fredrik faktiskt var involverad i Fozzie under 90-talet: när han flyttat till en otroligt stor och lyxig lägenhet vid Odenplan i Stockholm och jag fortfarande bodde i Uppsala så var det nästan alltid Fredrik vi fick sova hos när vi var på konserter och gjorde intervjuer i Stockholm. Those were the days… :)

söndag 20 januari 2008

Snow Patrol

Från Fozzie 11, december 2006:
There’s lots of good music. But for a band to really mean something it has to have something that has the ability to seize me and to stay with me.
In Snow Patrol’s case this something is Gary Lightbody (singer and guitarist). For me it is his voice and his lyrics that have lifted Snow Patrol from being just a good band to becoming the very best in my world right now. His voice captured me for the first time three and a half years ago, then in the project The Reindeer Section, where his angelically clear voice presented a collection of fantastically beautiful ballads. Snow Patrol covers a broader spectrum, but the voice is the same.
Naturally, a voice can be interpreted differently by different people; to me Gary’s voice is simply incredibly beautiful, but I’ve also managed to locate three things that are the most special to me: Gary’s way of describing feelings, his way of pronouncing the word “here” and his frequent use of the word “dear”. Little things, but very important.

This introduction might shed some light over the enormous range of emotions that I went through on July 10th and 11th 2006, the days before the Swedish Arvika festival. On July 10th I got a “yes” to my request for a Snow Patrol interview at the festival, and that made me so happy that I ran straight through our office (which is rather big) to my colleagues that I was going to the festival with, and bounced up and down for several minutes, smiling from ear to ear. A few hours of foolish smiling later the realization hit me that I hadn’t gotten to know which members of the band I was to meet, and when the confirmation of my suspicions came in an email the following day my eyes actually teared up: Gary, who had just recovered from a throat infection, didn’t do any interviews at all. I know, it’s really silly. But for some reason Gary’s voice touches me so deeply, and I really really wanted to talk to him. Partly to get the chance to ask about his lyrics, partly to hear his voice. His voice, talking to me.
Two days later me and my colleague Olle (who was filming the part of the interview that I was doing for my job, Musicbrigade) walked onto the backstage area to the Andromeda stage. I had pulled myself together and was happy that I was going to meet Jonny Quinn (drummer and founding member) and the relatively new bassist Paul Wilson - hey, even if they don’t sing they are still two important parts of my favourite band (yes, Snow Patrol have taken over the role as the biggest band in my life, after I finally gave up hope about Eggstone).
If this wasn’t evident by now: I’m apparently still 13 on the inside, even though I’ve passed 30. Right after we came out onto the grass behind the stage building I caught sight of Gary, who was unloading the van about ten metres away, and my heart started pounding and I didn’t hear a word of what Lee and Martin from the record company said to me. There he was. So close but still so far away. But after all, I have met the man before, and I wasn’t giving up easily: I wasn’t going to leave the festival without having said hello to him. But first, it was time for an interview.
Snow Patrol started in 1994 when the Irish students Gary and Mark McClelland met at Dundee University, Scotland. Together with Jonny they formed Polar Bear, which later changed names to Snow Patrol after a lawsuit threat from another band with the same name. They released the debut album “Songs For Polarbears” in 1998 and three years later “When It’s All Over We Still Have To Clear Up”. When 2003 came the guitarist Nathan Connolly had joined the band, and Snow Patrol released their third album, “Final Straw”. The single “Run” opened the big audience’s eyes to the band, and since then they have sold a couple of million albums, toured some rounds around the world, exchanged Mark McClelland for Paul Wilson and let Tom Simpson, who had been playing keyboards with the band for about seven years, become a full member. Paul used to play in the band Terra Diablo, and when touring “Final Straw” Snow Patrol needed someone to add some more keyboards and extra guitar sounds live, and hired Paul as a session musician. And when they needed a new bass player they asked Paul, who was already “in the family”. This spring the fourth album came: “Eyes Open”.
Jonny and Paul were shown to the white plastic chairs we had put in front of the camer, greeted us amiably and sat down. I was a bit nervous, but managed to chat a little while Olle did some camera adjustments, and told them that I had interviewed Gary and Nathan for Fozzie two years ago, and that I think “Eyes Open” is fantastic.
I feel that “Eyes Open” is quite consistent with “Final Straw” - do you think so as well, or do you think that you’ve changed or evolved somehow?
Jonny: - Yeah, I think it is quite consistent with “Final Straw”, and I think it wasn’t really our time after Final Straw to do a sort of Radiohead on it and really turn it upside down. I think we as well… we wanted to get into a bigger studio and have more time, so we just wanted to do something that was similar to Final Straw but make it a lot heavier and a lot of bigger signs and… and just not be rushing it, which we had to do the first time, we have always sort of been under pressure timewise, so we wanted to spend a wee more time on the details, you know.
It’s a bit more epic.
Jonny: - Yeah. It is, yeah. I think we’ve left more space in certain points and then, when it does come in, it really comes in very large.
“Eyes Open” was produced by Jacknife Lee, who also did “Final Straw”. Jonny commented:
- H
e’s definitely been great in shaping the whole kind of sound of it really, and just been able to be the person to stand back and tell us an overview of what’s happened, as opposed to when you’re inside it, it’s hard to know what the overall picture’s gonna be, but he can tell that early on.
How do you write your music?
Jonny cleared his throat, and Paul stepped in: - People come up with ideas to start off with - Gary writes all the lyrics obviously, but Nathan and I have written a couple of songs on the album, but we just start off with like a small idea and once we’re in the studio it’s like building blocks and just see how that goes in there, that kind of thing. We had about 25-30 songs, and we’d see which ones were the best, which ones we liked.
There is kind of a theme to the titles and lyrics on “Eyes Open”, with songs named “Hands Open”, “Shut Your Eyes” and “Open Your Eyes”. But since it’s Gary who writes the lyrics, Jonny couldn’t give me any details:
- I think the theme’s the same as most of the albums, it’s really Gary writing about heartache and loss, with moments of optimism and happiness.
Does he ever use your lives as inspiration for his lyrics, or is it all his own heartbreaks?
Jonny: - I don’t know… I know he wrote one song about my situation on a Reindeer Section song, which he told me about. The other ones I don’t really know… a lot of times we kind of know exactly what it’s about, because he kind of wears his heart on his sleeve, you know, he’s very brave that way, being able to say a lot of things that maybe the rest of us don’t - but he may do, but he just hasn’t told me yet you know! (laughed a little)
The Reindeer Section is a kind of Scottish all-star band, with somewhere around 20 members collected by Gary Lightbody, who has made two albums: “Y’all Get Scared Now, Ya Hear!” (2001) and “Son of Evil Reindeer” (2002). The Reindeer Section is actually how I discovered Snow Patrol; a friend recommended “Son of Evil Reindeer” and that led me forward to Snow Patrol. Jonny is also in The Reindeer Section, and commented:
- It’s funny, a lot of people find out about us, you know, the main band, through the side project.
Is there going to be another Reindeer Section album?
Jonny: - There will be hopefully, whenever we get the time. It’s just we don’t want to be distracted by doing it - although it’s very quick to do it still takes a lot of organising and you’ve got to kind of tour it as well. I don’t think anyone was going to sign it unless we do some gigs, but then the gigs are really expensive because there’s twenty people and it just costs so much money that you can’t really tour with it. It’s an awkward one you know, I think maybe when we get a proper break maybe we can do it again, maybe with a lot of different people, might be interesting.
The album, back to the theme part - I also read that there’s kind of a theme of magnitude, because of where you recorded in Dingle.
Jonny: - Yeah, it was very dramatic, especially in the winter it can be a really wild sea, crashing waves off of rocks and winds that are really ferocious - people live on the edge of Europe there, and they drink like it as well! (giggled) It was great - in the winter time it’s very… it’s a big tourism place in the summer, it’s a lot of people around, but in the winter there’s no one there, so it’s kind of the right environment to get away and really concentrate on anything you do, a lot of artists around there and they go there because of the solitude, you know. And there’s a lot to look at, mountains, beautiful beaches and things.
One of the things I like most about your music is the dynamics, it can start slow and then there’s this really big sound wall almost. What do you think is the most important thing in a song?
Paul: - In a song? I think dynamics is definitely really important. Melody. (laughed) I don’t know. I think you shouldn’t really restrict that, because you should be open-minded at the start of a song, anything can happen, you know. The dynamics, I think that’s a really important thing about Snow Patrol, dynamics - I never start playing until at least halfway through most songs! (he laughed and illustrated that he has time to look around, have a fag and do a little dance before he even starts playing) But it’s good, the dynamic is much more dramatic when that happens.
Like “Open Your Eyes” and “Make This Go On Forever”, they start off quite slowly and then…
Jonny: - Yeah, there’s no panic to get started, for everyone to jump in together, but that creates a tension which is really good, especially live.
Paul: - The best thing about being a good musician is knowing when not to play! (laughed) That’s the most important thing.
What are your influences, or musical heroes?
Jonny: - All over the place. You know, everyone’s into so much different things. For me, it started out with listening to a lot of like… The Police was the first thing I got into, and then got into things like Zeppelin and then after that a lot of Velvet Underground and things like Stereolab and Sonic Youth…
Paul: - Zoot Woman.
Jonny: - Just like a whole array of stuff.
There are two quite prominent guests on the album: Ken Stringfellow (from The Posies), who plays Rhodes and piano on the two bonus tracks on the album (”In My Arms” and “Warmer Climate”), and Martha Wainwright, who sings a duet with Gary on “Set the Fire to the Third Bar”. Jonny told me that Ken Stringfellow is a fan, so when they asked him to play he said yes. Martha Wainwright happened to be in Ireland when Snow Patrol were recording the album, and agreed to come and sing a song that Gary wrote especially for her.
You’ve done some covers, like “Crazy In Love”, the Beyonce song - how do you choose covers, or why?
Jonny: - Just the ones that people think we wouldn’t do (laughed), so it’s easy. The most far away as possible from us, you know. I don’t think us doing a Foo Fighters song would be that interesting, taking on something which is just completely out of your field, that makes it interesting, you know.
Paul: - Songs like that have such good melodies, pop songs, anyway it’s really easy to turn it into something different because it’s so strong anyway.
The album cover and artwork, were you involved in that?
Jonny laughed a little: - No, we didn’t really like it..! We had an idea of getting artwork from Silas, you know, who makes t-shirts, but things got complicated, and his manager got involved and it got expensive, and we just sort of had to rush around last minute and get someone to do it, and we weren’t really happy, but it was kind of we had to do something, or else the album would have been put back and all sorts of things.
I got the cd plus dvd limited version and there was a lot of photos in that one - didn’t you want to put photos in the ordinary one?
Jonny: - Mm, no. I think it was okay for the limited edition one, I’m quite happy with that. We’d really liked the limited edition box actually, that’s what we wanted the original to go, just black and silver, just be really simple, but everyone said “Well, you can’t do that”, so we went “Okay”.
Snow Patrol had to cancel quite a lot of shows in the late spring of 2006 because Gary got a serious vocal chord infection. The gig at Arvika the same evening was the first after a nearly six weeks long break.
Were you ever worried that Gary’s throat problems might cause some serious problems for you?
Jonny: - Yeah, definitely. It’s one of these things you can’t really get anyone else in to do, you know. It’s so important. And I don’t think we’d even really thought of how important it is, in terms of… when that stops that’s it, we can’t do anything. But I think that he’s learning as well, by doing a lot of vocal techniques before and after the shows, he needs to warm down as well as warm up, the warming down apparently is as important as the warming up. But the management has gotten him the best doctors you can get, like Celine Dion’s vocal coach and stuff, so it should be okay now. But it was pretty bad, I’ve never seen him… he actually went to sing and nothing came out one time, and it’s a terrible thing to have, and I think it’s a big responsibility to feel that you’re holding everyone back, you know. It’s not something I would like for myself, you know. But I think now he’s on the right path, just doing all the exercises, he should be okay.
What’s the best thing about Snow Patrol?
Paul laughed: - Me! And Jonny.
Jonny laughed too and continued: - I think the best thing is that we’ve been around a long time, so it feels quite secure, the position we’re in now, we feel like we’ve got fans that will stick with us for a long time. I don’t feel that if suddenly the fashion changes that we will lose anybody, because we weren’t really on the back of any scene, you know; we weren’t britpop, we haven’t been in the brit rocks, we’ve never sort of been caught up with that, so… it’s great, we sort of exist on the periphery, but in the mainstream, but then you know… it’s just great to know that we’ll have people be around for a long time
Are there any bad things?
Jonny: - No. It’s the best band to be in, really.
Paul: - It’s the best job in the world!
They both laughed, and Jonny agreed: - It is. I wouldn’t want to be in any other band.
Besides the fact that you’re obviously bloody good at it: why do you make music?
Paul: - Ehmm… it’s the only thing we can do. (laughter)
Jonny: - Yeah… I suppose, yeah. I’d be really unhappy doing anything else. I mean, I know a lot of better musicians who don’t do it, but I think we’re pretty good at it by now.
The second single off “Eyes Open” is “Chasing Cars”, which has been featured in the American tv show “Grey’s Anatomy”. Jonny told me that tv shows are a good way of getting attention in the US. In the UK radio is the best way to get people to hear about a band, but in America radio is so fragmented, and it’s in tv shows like “OC” and “Grey’s Anatomy” where young listeners seem to find new bands nowadays.
You haven’t really hit big in Sweden - is there something you’d like to say to the Swedish audience to make them discover you?
Jonny: - Yeah! Well, you know, you just need to catch up with everyone else. (laughter) Well, we’re here today to try and change that, so… a few people today might go and tell their friends that we’re really good. We haven’t played here that much, that’s part of the problem, we played the Hultsfred two years ago, but we haven’t done a lot here, so I think maybe if we tour a bit more and maybe radio picks it up, maybe “Chasing Cars” will be of help to change that.
And now a question that I always ask for my fanzine, but people always have a hard time answering: Which question would you most of all like to answer?
They both laughed, and Jonny said: - And then you’re gonna ask me, is that what it is? Ha ha ha!
Yes, you’re supposed to want to answer it…
Jonny, pensively: - What question… That’s a strange one.
Paul: - “What’s the meaning of life?”
Okay, now you have to answer it! What’s the meaning of life?
Jonny: - Look it up on Google.
Paul: - Music.
Jonny: - There you go.
Paul: - Like one vibration. (laughed)
Jonny, do you have one?
Jonny: - Another question? I think the question is actually “Why is Snow Patrol a really good band, and why do you like being in it?”, but we’ve already answered that one! (laughed a little)
Wohoo, I hit the best question! But is there something more you’d like to add to it?
Jonny: - I just think that we’re a lot different than a lot of other bands - we’ve been on tour for ten years now and we’ve met a lot of other bands, and just in the way that they work, we work in a quite different way, in terms of being a democracy and terms of the way we look after our crew and the way we just like to… basically make sure that we don’t act like rock stars. And that’s kind of rare in this business, and that’s why I really love being in this band. I don’t know if I could deal with any other situation. Most other bands I think at least they have to portray a huge ego if they don’t have it, and I don’t think we ever have. And we laugh, like so hard, sometimes, still, we laugh, we really do. And I don’t see too many bands going ten years that are really laughing as much as we do.
That sounds great. And then the last question: which is your favourite Muppet?
Jonny: - Animal of course. (laughed)
Paul: - Beaker. (they laughed more, and said “Mi mi mi”) Is he Swedish?
No, that’s the Swedish chef, Beaker just can’t speak, I think.
We wrapped up, I gave them the issue of Fozzie that has the interview with Gary and Nathan, and I asked if it would be okay if I joined them to go and say hello to the two of them. Jonny said of course, and we walked towards the stage building. We met Nathan, Jonny gave him the Fozzie, and Nathan remembered me, so we exchanged some words, while Jonny went asking for Gary. Unfortunately he was away doing his vocal warm ups, but Nathan told me to come back after the gig to meet him.
The gig was great, Gary’s voice was back to normal, and they all looked very happy to be back on stage. A little while later I went back backstage in the hopes of meeting Gary at last. I first met Nathan and Paul, and congratulated them on the fantastic gig, but Gary was nowhere to be seen. I was just about to give up my slightly childish idol quest and leave when I met the record company guys Lee and Martin, and stopped to talk to them. Just one minute later Gary exited the stage building and headed straight to us, holding a plate of food. He stopped right next to me, said hi to Lee and Martin, and introduced himself to me, and I noticed that the leg that I didn’t have my weight on actually started shaking! I felt completely ridiculous, but tried not to show it. (I’m not sure why I’m admitting to all of this, but let’s just finish the path I’ve already started…) I told Gary that I thought the gig was fantastic and that I also love the new album. He thanked me, and then looked closely at me and said:
- Didn’t we see each other last time we were here? At the other festival?
My heart just jumped, and I said:
- Yes, I interviewed you for my fanzine, Fozzie.
To which Gary, who has been touring pretty much constantly for the two years that have passed since, and met dozens of journalists, replied: - I apologise for not recognising you immediately!
I couldn’t believe that he recognised me at all, so I was just extremely happy. But things were about to get even better: we talked some more and after I’d told him that I’m just such a big fan and given him some more compliments about their music, he actually asked me for a hug..! Then Lee took two photos of us together, and when I was about to leave, Gary said that it was lovely to see me again, and finished with the words:
- Goodbye my dear!
Remember what I wrote in the beginning of this article? There are three things I love the most about Gary’s lyrics and voice, and the third point was: him using the word “dear”. He called me “dear”. I don’t need to write anything more.

/Pop-Sara